Predikan. 13 söndagen under året 2020
Jesus tonläge visar vår kallelse som vittnesbörd om sanningen, inte god stämning
2 Kung 4: 8-11, 14-16; Ps 89; Rom 6: 3-4, 8-11; Matt 10: 37-42
Kära systrar och bröder i Kristus,
I evangeliet idag ställer Jesus tydliga och hårda krav på den som vill vara hans lärjunge. Jesus tänker verkligen inte på det som idag kallas ”tonläget”, och att följa honom är inget fredagsmys. Men det här ska inte göra oss nedslagna. Lärjungeskapet är ingen uppgift att utföra. Det är ett liv att växa in i. Och bara möjligt med Guds hjälp och med Gud som drivkraft. Som Aposteln Paulus påminner i andra läsningen ur Romarbrevet: vi döps in i Kristus död och tar emot hans och Faderns Ande för att så kunna ”leva med honom”. Så att han också lever i och genom oss. Dvs uppfyller sina egna krav i oss. Genom att vi mottar och samarbetar med Herrens nåd som vår responsoriepsalm idag besjöng, dvs gåva av sig själv i Kyrkans oföränderliga lära och sju sakrament.
Kyrkan är inte en organisation utan en levande organism av troende i alla tider. Att säga ”Kyrkan är vi” stämmer bara om man är inkluderande på allvar, och ser att ”vi” också innefattar helgonen i himlen och alla som renas i skärselden. Vi måste när vi betraktar Kyrkan börja med en grundläggande ödmjukhet som går emot allt vad vår nutida kultur skriker ut, genom att sätta vår tillit till något vi själva inte har kommit på: allt det som är definitivt i den lära som har bevarats så som Herren själv gav den åt apostlarna. Främst Kyrkans doktriner om Gud, frälsningen i Kristus, om Kyrkan själv och sakramenten. Doktriner som sammanfattas med noter för egna vidare studier av Bibeln och olika lärodokument i Katolska kyrkans katekes. Köp den, och om ni har den – läs den!
I slutet av evangeliet hörde vi Jesus uppmana till att ta emot, dvs lyssna, till apostlar, profeter och rättfärdiga. Som den rika kvinnan i Shunem gjorde med profeten Elisha i vår första läsning ur Andra Kungaboken. Bakom Jesus kategorier skymtar olika kallelser och funktioner i Kyrkan: det vigda ämbetet, undervisningen, förbedjandet och det förebildliga. Lyssna på biskopar och präster, inte för deras personliga förträfflighet, men när de förkunnar Kyrkans tro som de är smorda att göra. Följ de fromma, de som lever i bön och bot, i hur tron får återspeglas, ordna och styrka allt i ens liv.
Sedan talar Jesus om att försörja ”en av dessa små”, om än bara med enkla ting som ”en bägare friskt vatten”. Här pekar han på de behövande i våra egna led. Under pandemin har flera medlemmar i vår församling hjälpt gamla och isolerade med att handla. En praktik av Herrens ord. Det är bra att påminna andra om rättvisans principer. Men det är ännu större att fråga sig hur den på kyrkbänken bakom mig egentligen har det, och vad han eller hon skulle behöva som jag kan ge.
När Jesus kräver att bli älskad högre än allt annat värdefullt, säger han att en kristen inte kan ha något annat absolut värde än han, som Kyrkan i alla tider förklarar och förkunnar. Allt annat viktigt i vårt liv, som arbete och karriär, pengar, politisk tillhörighet, nation och andra identiteter, umgänge, kamp för rättvisa, miljö och moral, fritidsintressen, relationer, sexualitet och familjeliv, har bara varaktigt värde genom att uttrycka Guds vilja och värdeskala, och leda närmare honom. Det som inte gör det behöver vi välja bort och ordna om. Vad i ditt liv faller under den kategorin?
Att ta sitt kors och följa Jesus förknippar vi idag med att bära lidande i förtröstan på att Gud går med och en dag ger allt sin mening. Och det är bra, så länge det inte blir ett skäl att avstå från att bota, lindra och trösta. Etiskt god medicin och terapi, t ex, har ytterst orsakats av Gud som alltings indirekta orsak. För Jesus och hans omgivning stod korset däremot för något annat: det var den mest fruktade romerska formen av avrättning, inte bara i plågor utan i total skam och förnedring inför alla som kunde se. Vad Jesus kräver av sina lärjungar är alltså att vi är beredda att för honom, sanningen, utsätta oss för andras ogillande och t o m hat.
I vår tid och kultur handlar detta om att vara beredd på ett ”impopularitetens martyrium”, dvs en förlust av ära och anseende, när vi står upp för vår tro på de områden där den utmanar vår omvärlds förhärskande föreställningar och värderingar. Och precis det håller oss tillbaka många gånger, så att vi först t ex i en diskussion på jobbet eller bland vänner sitter tysta, och verkar dela en konsensus som vi i själva verket inte gör, och sedan efteråt skäms inför oss själva.
Nu är de flesta inte superdebattörer som med några argument får alla att ändra sig, och det är inte alltid rätt tillfälle för debatt. Men det finns ett enkelt sätt att vittna på i vanliga vardagssituationer. När kollegorna t ex vid fikabordet håller med varandra om något som går emot katolsk tro och du bara skriker inom dig men inte vet vad du ska göra, säg då ungefär så här: ”Jag vill inte ta någon diskussion nu, men bara så att ni vet att alla inte håller med, och att vi alltså här har verklig mångfald: jag är katolik och tror helt och fullt på vad den Katolska kyrkan står för på det här området – vill någon ha lite mer kaffe?”.
Det räcker. Det kommer att vittna utan ett enda argument. T o m så att andra söker upp dig för att i ett samtal försöka förstå. Men även om allt bara skadar ditt anseende, tänk på att Jesus har lovat att vi kommer att bli hatade för tron på honom. Vår kallelse är nämligen inte att få andra att känna sig bekväma och att sprida god stämning. Nej, vår kallelse är att i ord och handling vittna om sanningen i Jesus Kristus. Med kärlek, vilket innefattar respekten för varje människas frihet att ge sitt svar; men icke desto mindre att vittna. Vår förlorade ära, t o m isolering, också i relation till andra, mer ljumma kristna och katoliker som ”tar avstånd” för att du är för ”dogmatisk”, får vi lägga i Guds händer. Martyrens tjänst för Kristus, vet vi av Kyrkans historia, uträttar till slut mest när den inte gillas.
Om du ger i insikten att ditt liv inte handlar om dig, utan om vem Gud gör dig till i gemenskap med sig, kommer du till slut att få din lön, som Jesus talar om, genom det som den förrförre påven, den Helige Johannes Paulus II, kallade för ”gåvans lag”: när du ger allt av dig själv i tjänst för sanningen och kärleken, som vill varje själs frälsning, får du ännu mer tillbaka. Men inte som du hade trott. Utan mycket större och mycket mer. Och inte av dem som du hade hoppats på. Utan av Gud. Vad mer behövs egentligen?
pater Thomas Idergard
