Predikan 1 söndagen i fastan 2026
"Frestelsen att 'sänka trösklar' till kyrkor gör att ingen vill komma in"
1 Mos 2: 7-9, 3: 1-7; Ps 51; Rom 5: 12-19; Matt 4: 1-11
Kära systrar och bröder i Kristus,
Den amerikanske, katolske filosofen Peter Kreeft blev en gång ombedd att sammanfatta Guds budskap i Bibeln i en kort fras, ”oneliner”. Och den lät så här: ”Hallå allihop, det är jag som är Gud – inte ni!”
Det här uttrycker kristen ödmjukhet, som inte handlar om att vara otydlig eller oklar om sanningen, utan är en vilja att leva i sanningen som något som inte jag uppfinner utan som jag upptäcker och omfamnar, även om det sker stegvis under ett helt liv. Peter Kreefts sammanfattning beskriver också Fastetiden, där Kyrkan vill träna oss i den sanna ödmjukheten, genom att hjälpa oss att återvända till grundfundamentet i det andliga livet: tilliten till Gud. Den är gemensam nämnare i dagens läsningar.
I första läsningen, från Första Moseboken, hörde vi om de första människornas syndafall som gav det vi kallar arvsynden: människosläktets andliga skada i form av läggningen att upphöja det egna jaget till Gud. Detta kallas också högmod, motsatsen till ödmjukhet. Ätandet från ”trädet som ger kunskap om gott och ont” är en symbol för hur våra förfäder vid ett givet historiskt tillfälle säger nej till Gud för att istället på egen hand börja definiera gott och ont. Lurade av djävulen, den fallna ängel som redan har sagt sitt eviga nej till Gud, att Gud egentligen inte vill deras bästa. Hur ofta tänker eller hör vi inte samma sak: ”Kyrkan säger så här, men jag känner att det där är bättre för mig”?
Dagens evangelium visar hur Jesus gör det rakt motsatta i öknen: avvisar frestelserna som han behöver utsättas för så att hans mänskliga natur förbereds på det motstånd han ska möta och slutligen dö under. Effekten av det Jesus gör förklarades i andra läsningen ur Romarbrevet: genom ”en endas lydnad”, dvs Jesus tillit till Gud Fadern, upplöses konsekvensen av arvsynden, att vårt nej till Gud i tiden ger ett liv utan Gud i evighet, även om högmodet förblir ett sår i oss som alltid behöver läggas om. Eftersom Jesus är sant gudomlig, kan han besegra den yttersta konsekvensen av misstron till Gud: evig död. Och eftersom han är sant mänsklig, kan människor, genom tro, få del av denna seger.
I responsoriepsalmen bad vi om Guds förbarmande; att vi, även när vi med våra enskilda synder inte förtjänar det, ska få del av denna Kristus seger, först i öknen och slutligen på korset, genom Guds barmhärtighet. Under Fastetiden inbjuds vi att gestalta våra liv så att vi öppnar oss så att denna barmhärtighet kan få leva i och genom oss. Med fasta, bön och allmosor, utifrån våra enskilda förutsättningar och föresatser, tränar vi på att fokusera på det som verkligen har betydelse för det eviga livet, och att göra oss mindre beroende av sådant som inte har det.
Jesus frestelser visar djävulens strategi i inspirationen av människans nej till, och uppror mot, Gud. Förstår vi den kan vi själva lättare följa Jesus och stå emot.
Med den första frestelsen, att förvandla sten till bröd, ser vi att djävulen inte vill få oss att helt kasta om våra prioriteringar, utan ”bara” justera dem lite; välja det näst bästa, så att vår uppmärksamhet stegvis vrids bort från det alltid bästa som är Gud. Bröd när man är hungrig är förstås i sig något bra. Men materiella, sociala, ekonomiska, tekniska eller ekologiska framsteg är aldrig målet för den kristna tron. Det är evig frälsning. Det får förstås också viktiga, världsliga konsekvenser att människor tillåter en sann omvandling av sina hjärtan genom omvändelse till Kristus för frälsningens skull. Men det kommer ur att människan gör ”varje ord som utgår ur Guds mun” till huvudsaklig, andlig näring.
Bästa metoden för att vända prioriteringar rätt är biktens sakrament. Det finns ingen gräns för hur mycket Gud vill förlåta. Gränsen är istället vår vilja att erkänna vårt behov av, och be om, Guds förlåtelse. Låt Fastetiden hjälpa att korsa den gränsen så att vi bättre kan leva insikten att vi aldrig behöver kämpa mot något ont, i oss eller utanför, på egen hand.
Jesus andra frestelse, att använda Guds löften för ego-syften, i det här fallet popularitet genom en skrytsam uppvisning, visar hur djävulen ”tolkar” Bibeln för att fresta oss att göra det som vi, med arvsyndens sår i oss, tycker att Gud borde välsigna, till vår utgångspunkt. Då konstruerar vi slutligen vår egen Gud som bara blir en kopia av oss själva. Jesus, å sin sida, förankrar sig i tilliten till vad Israels profeter har sagt om Gud, oavsett våra kortsiktiga intressen. Så som Jesus litar på Fadern, vill han att vi ska lita på den Katolska kyrkan, där Guds människoblivande förblir i världen genom hennes sju sakrament och oföränderliga lära som förklarar Guds vilja som den uttrycks i Bibeln. Kyrkan bär det som kallas ”trons skatt” och vakar över ”trons regel”; det vi behöver hålla för sant för att leva i full gemenskap med Kristus.
Varför inte göra denna Fastetid till en tid för ökad tillit till Kyrkan som vår moder och lärarinna? Varför inte ta ett område av Kyrkans tro som du tycker är svårt att förstå eller t o m svårt att omfamna, och studera, reflektera, be över det och förstå bättre? Och ge den Helige Ande möjlighet att hjälpa dig att se det området som ett uttryck för Guds kärlek och vilja till varje människas sanna frihet: att bli den som Gud hade tänkt.
Den tredje frestelsen för Jesus i öknen, att tillbe det som inte är Gud för att få något kortsiktigt i utbyte, beskriver det vi kan kalla för den ”privatiserade” tron. I alla tider har kristna pressats till att stödja sådant som motsäger kristen tro och moral; i samhällen, gemenskaper, på arbetsplatser, i skolor och bland kompisar. Frestelsen här är att leva ett dubbelliv: Kristus kan tillbes i söndagsmässan eller hemma på kvällen. Annars kan vi tillbe det som resten av vår kultur tillber och hyllar. Den sekulära kulturen kommer belöna oss för det, och när vi jagar mer bekräftelse från andra människor, kommer vi stegvis att sluta be. I alla fall till Gud. På en samfundsnivå heter det att man ”sänker trösklar”. Effekten blir att ingen vill komma in. Det är förstås befriande för opinioner och makthavare när den kristna förkunnelsen slutar skava och utmana. Men varför skulle de gå i kyrkan när de där skulle få höra samma sak som i Expressens fredagsbilaga och på TikTok?
En bra metod att stå emot här, är att alltid visa din katolska tro som en påminnelse för dig själv och andra vad, eller vem, som är ditt livs centrum. T ex genom att alltid synligt bära ett kors, eller ännu hellre krucifix, som bättre uttrycker Guds barmhärtighet, dvs hur Guds kärlek möter människans synd och absorberar den. Det offentliga rummet behöver mer av Jesus, och var och en av oss kan göra något litet för det.
Så, kära vänner, låt denna Fastetid bli en nystart för tilliten till Gud, genom att vi lyssnar mer på Gud, lyder Gud bättre och visar världen att vi tillber endast Gud. I erkännandet av att det är Gud som ensam är Gud, börjar allt, och därifrån flödar allt det som är verkligt gott. I den evighet som börjar nu. Amen.
pater Thomas Idergard
