Predikan 31 söndagen under året 2024

5 Mos 6: 2-6; Ps 18: 2-4, 47, 51ab; Heb 7: 23-28; Mark 12: 28b-34

Allhelgonatid

Det är fortfarande ”allhelgonatid” i luften. Vi har nyligen firat både Alla helgons och Alla själars dag. Kyrkan låter oss se bortom döden och in i himlen. Dagens evangelium berättar att Jesus säger till en skriftlärd: ”Du har inte långt till Guds rike”. Ordet antyder en rörelse mot ett mål. Det är vad allhelgonatiden visar oss, mitt i novembermörkret. Slutet är inte förgängelse, mörker och död, utan alltings fullbordan i ett evigt ljus. Jesus kallar det Guds rike.

Men Jesu lärjungar har kommit olika långt på den vägen. Kyrkan undervisar oss och sä­ger att ”en del av Jesu lärjungar vandrar som pilgrimer på jorden. Andra har lämnat detta jordeliv och blir renade, andra är förhärligade och skådar klart Gud själv, sådan han är”. Äldre språkbruk skilde mellan ecclesia militans, ecclesia patiensochecclesia triumphans,den kämpande kyrkan på jorden, den lidande kyrkan i skärsel-den och den triumferande kyrkan i himlen.Vi som ännu är pilgrimer på jorden ber för de hädangångna och både vi och de döda får hjälp av dem som nått det himmelska målet. Ty vi hör ihop och tillhör en enda kropp. På olika sätt har vi gemen­skap i samma kärlek till Gud och nästan. Enheten upphör in­te mellan dem som vandrar på jorden och dem som avsomnat i Kristi frid. Tvärt­om, säger vår moder Kyrkan, förstärks en­heten. De starka stöder de sva­ga. De som är närmare för­enade med Kristus stärker hela kyrkan i hennes strävan efter helighet. Andra Vatikan­konciliet talar om ”pilgrimskyrkans enhet med den himmelska kyrkan”. Kyrkan på jorden är ett frö till Guds rike.

Det jordiska samhället är i skriande behov av denna tro, detta hopp och denna kärlek. De vilse­gångna behöver stärkas i hoppet om det himmelska slutmålet. Vi behöver alla få se längre än till de dödas gravar. Alla människor behöver se en skymt av den stora skaran av alla heliga i lovsång och tillbedjan inför den himmelska tronen, det eviga mål som Gud berett åt alla dem som älskar honom.

Men hur skall vi våga tro att denna eviga lycka är något för oss vanliga troende, och inte bara för en begränsad skara helgon? Hur skall vi kunna träda in i det ljus som avslöjar hjär­tats alla mörka skrymslen? Även om vi dör i tron på Kristus, med skulden utplånad ge­nom förlåtelsen, stärkta av Kyrkans heliga sakrament, så bär vi ändå med oss vår envisa själv­iskhet. Syndens rötter, vad gör vi med dem? Den brist i kärleken som gör att vi så lätt faller i samma gamla synd igen, så fort fres­telsen dyker upp. Det plågar oss och vi måste redligt bekänna och bekämpa det, men vi erkänner att hjärtat inte är alltigenom rent. Och det är de renhjärtade som fått löftet att se Gud.

Den saliga jungfrun Maria var alltigenom ren och obefläckad. Därför kunde hon efter av­slutat levnadslopp omedelbart tas upp till himmelen. De kanonicerade helgonen har kommit så nära målet att kyrkan vågar säga att de redan är framme. Men för de flesta behövs en slutlig rening för att de skall kunna se Gud ansikte mot ansikte. Det är om detta skärs­el­den handlar. Det gamla svenska ordet ”skära” betyder rena. Att denna rening lik­nas vid en eld betyder att reningen är smärtsam, men syftet är inte utplåning, utan luttring. Som när guldet renas från slagg för att framstå i sin fulla glans. Skärselden är alltså ett förstadium till himmelen och måste noga skiljas från helvetet och den definitiva skils­mäs­san från Gud för dem som slutgiltigt avvisar nå-den och kärleken.

Kyrkans lära om skärseldens rening är ett i grunden trösterikt och hoppfullt budskap. Det gör allvar av människans högsta värdighet, att vi är kallade till helighet. Så att vi till slut kan se Gud an­sikte mot ansikte och besvara hans kärlek med ett rent och odelat hjärta. I klarsynta ögon­blick förstår vi att detta är vår högsta lycka, det vi är skapade till.

Den salige John Henry Newman (d. 1890) beskriver skärselden som mötet med den Helige, präglat av både längtan och förfäran. ”Att längta efter honom när du inte ser ho­nom, och skammen över att se honom, när du tänker på vad det innebär. Både en önskan att undvika hans blick (när du vet hur du ser ut i hjärtats innersta), och en ännu djupare längtan efter att få se hans skönhet, renhet och härlighets ansikte”.

Aposteln Paulus liknar hela vårt liv vid en födelseprocess. Hela skapelsen ”ropar som i födslovåndor”. Hela vårt jordiska liv är ett liv på fosterstadiet, i väntan på den fulla befriel­sen och nyfödelsen till det eviga och sanna livet. Därför ber kyrkan i varje mässa för de svagaste lemmarna i hennes kropp. Hon låter sig inte hindras av dödens gräns. Den döde kan inte längre själv påverka sitt öde. Därför be­höver hon de levandes bistånd. De starka hjälper de svaga. Helgonen stär­ker oss i hoppet.

Helgonen var fångade av en enda sak, kärleken till Gud. De kan ge intryck av att ”ha sitt på det torra”, men de hör till samma kropp som vi. ”Gråt inte”, säger den helige Dominikus till sina bröder, ”jag skall vara er till större nytta efter min död, och jag skall ge er en bättre hjälp än under mitt liv”.

Vi hör till en kropp där de starka lemmarna stöder de svaga. Helgonen visar sin omsorg om oss, som ännu är på väg mot målet. I allhelgonatid bekänner vi med särskilt glädje vår tro på ”de heligas gemenskap”. Amen.

pater Ingmar Svanteson