Predikan 28 söndagen under året 2021

Vish 7: 7-11; Ps 90: 12-17; Hebr 4: 12-13; Mark 10: 17-30

Är det svårt att komma in i Guds rike?

Jesus tycks själv mena det när den rike mannen i evangeliet går sin väg med sänkt blick och bedrövat sinne. För ho­nom var det pengar som hindrade. Jesus varnar och säger: ”Hur svårt blir det in­te för dem som har pengar att komma in i Guds rike!” Lär­jung­arna blir bestörta. Jesus lind­rar inte sina ord, men använder ett ömt tilltal, som hos Markus bara finns på detta enda ställe: ”Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds ri­ke!” Så tillfogar han en drastisk bild: ”Det är lättare för en kamel att kom­ma ige­nom ett nåls­öga än för en rik att komma in i Guds rike”. Även om bilden inte skall för­stås bokstav­ligt, blir lär­jung­arna ännu mer förskräckta och frågar: ”Vem kan då bli räd­dad?” Är det så svårt att komma in i Guds rike? Dessutom – strider det inte mot andra ord Jesus har sagt? Han säger ju att hans ok är milt och hans börda lätt? Hur kan något vara bå­de svårt och lätt? Jesus sva­rar: ”För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt”. Var­för är det svårt att komma in i Guds rike?

    Det är inte Gud som gör det svårt. Han vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Det är människan som gör det svårt. Det var mannen själv som låtit sig bindas av sina ägodelar. Han gjorde ett val. Han föredrog att äga mycket fram­­för att följa Jesu ord. Trots att han lydde buden i Mose lag och trots hans iver att vinna evigt liv. Han sprang ju fram och föll på knä fram­för Je­sus. Trots denna yttre iver var han delad i sitt hjärta. Det­ta förblindade honom och han upptäckte inte den kärlek som fanns i Mästarens maning och som lyste fram i Jesu ögon. Därför blev det svårt, ja omöjligt.

    Vi kan jämföra med den heliga Birgitta, som vi firade i veckan. Dagens första läsning ur Vishetens bok hörde vi också på hennes högtid. Hon valde bort rikedomar, guld och silver, hälsa och skönhet, för att i stället följa sin Herre. Hon som kunde ha levt bekvämt i de kung­liga gemaken, valde ett svårt och mödo­samt liv, med stränga fastor och långa pilgrims­vand­ring­ar, men själv vittna­de hon om att Kristi ok var skonsamt och bördan lätt.

    Men för många kan djävulen fira en dubbel triumf. Människan med delad håg drar både över sig elände, har lätt att klaga och är aldrig nöjd. Framför allt saknar hon glädjen och fri­den. Man­nen i evangeliet gick bedrövad bort. Jesu ord måste ha träffat hans svaga punkt. Det kan gälla bundenhet vid pengar, men det kan också gälla annat. En synd vi inte vill bekänna, en ova­na eller en last som vi inte vågar uppenbara för biktfadern och be om hjälp med. En öken­fader säger: ”Om vi upplever att Kristi ok varken är lätt eller milt, beror det på att vi gör mot­stånd. Av brist på förtröstan och tro håller vi oss inte till hans ord. Om Herrens ok sma­kar bittert är det vi själva som gör det bittert och i trotsig förmätenhet inte vill följa honom som hjälper oss att bära bördan”. Den trotsige kan till och med smäda det­ta ok: ”Männi­skans dårskap förstör hennes liv, men mot Herren vänder sig hennes vrede”.

    Den djupaste olyckan är att människan därmed avvisar nåden, som vår man i evange­liet kunde ha sett i Jesu blick. Men han sänkte blicken och tänkte på sina ägodelar. Han upptäckte inte att när Gud be­gär något, då ger han ock­så kraften att fullgöra det han be­gär. Vi hör det i Be­ne­dictus regel när brodern får ett upp­drag som tycks övergå hans kraf­ter. Om den överor­d­nade står fast vid uppdraget, även när brodern har fått förklara sin tve­kan, skall denne ”ly­da av kär­lek och i förtröstan på Guds hjälp”. Guds rike öppnar sig för den som hör och tror på Jesu ord: ”För Gud är allting möjligt”. Jesus ser på honom med kärlek! Det är den kär­leken Pau­lus be­skri­­ver: ”Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt ut­härdar den”. Det är den kärle­ken som förvandlar det svåra till något lätt, även om det kan ta tid att upptäcka hemligheten.

    Det kristna evangeliet förkunnar: Det är med kärlekens blick som Gud ser på varje män­niska genom att sända sin älskade Son. Hans kyr­ka för­kunnar det inte bara som ett bud­skap eller en teori. Hon för­med­lar den kärleken till oss människor. Det sker genom nåden, som är den gudom­liga kärle­ken. Alla sakrament, med kulmen i den he­liga eukaristin, för­med­lar denna nåd. Därför kan Paulus säga: ”Allt förmår jag ge­nom ho­nom som ger mig kraft”. Augusti­nus ber: ”Ge vad du befaller, och befall vad du vill”. (Da quod iubes, et iube quod vis.)

Så var det för den helige Antonios (d. 356). Hans liv förvandlades när han i en guds­tjänst hörde Jesu ord till den ri­ke mannen. Han blev munkväsendets fader. Men orden gäl­ler inte enbart blivan­de munkar och nunnor, även om dessa särskilt känt igen sig i detta ord. Jesus ser in i var­je männi­skas hjärta. Han ser om hjärtat är delat och Gud får nöja sig med andra eller femte plat­sen. Bakom hans ord står inte någon som vill göra livet svårare för oss, u­tan Guds glöd­ande kär­­lek och nådens obegränsade kraft. Abraham och Sara tvivla­de på löftet om att få en son på ålderdomen. Men de fick höra: ”Är något så under­bart, att Herren inte skul­­­le för­må det?”. Den hårt prövade Job kunde till slut säga: ”Ja, jag vet att du förmår allt, och att ingenting som du beslutar är dig för svårt”. Den unga flickan Maria fick samma svar: ”Ingenting är omöjligt för Gud”.

Det är denna Guds obegränsade möjlighet och kärlek som lyser fram i Jesu ord till den rike man­nen. En kärlek som inte stannar i ord, utan fortsätter när Jesus utgjuter sitt blod på korset och ingjuter sin Ande i våra hjärtan. Den ”rinner vidare” in i oss genom kyrkans ord och sak­rament. I slutbö­nen för dagens mässa ber vi de hisnande orden: ”Låt Kristi kropp och blod, som här har mät­tat oss, ge oss del av hans gudomliga natur”. Kommuni­kanten blir helig och gudomliggjord.

    Ignatius av Loyola säger: ”Få människor anar vad Gud kunde göra av dem, om de utan förbehåll ville överlämna sig åt nådens ledning, om de tog avstånd från sig själva och helt överlämnade sig åt den gudomlige mästaren, så att han kunde forma deras själar mellan sina händer”.

    Varje gång vi tvekar, tvivlar eller misströstar, låt ingenting hindra oss att på nytt söka Je­su ansikte. Låt oss påminna oss den blick som såg med kärlek på mannen i evangeliet, som om det vore jag. Kanske med hjälp av dagens kollektbön: ”Herre, låt din nåd ständigt föregå och följa oss, så att vi alltid är bered­da att göra det goda”.

    När vi med förtröstan tar på oss hans ok och gör hans vilja upptäcker vi, som drömman­de, att oket är milt och bördan är lätt.     

    Amen.

                                                                                                    pater Ingmar Svanteson