Predikan 26 söndagen under året 2019

Amos 6:1a, 4-7; Ps 146:7-10; 1Tim 6:11-16; Luk 16;19-31

Det allvarliga men goda evangeliet om den rike mannen och Lasaros

Evangeliet om den rike mannen och Lasaros är inte bara allvarligt, det rymer också ett gott budskap. Dessutom är det vac­kert. Det har lämnat spår i konst och litteratur. Lasaros´ namn hör vi i ordet las­arett. Evange­liet om den rike mannen och Lasaros är en del vår kultur.

    Evangeliet målar upp en kontrast mellan den rikes lyx och den fattiges elände. Den rike är klädd i fenicisk purpur och egyptiskt linne, medan den fattige är nästan naken och inte kan värja sig för de halvvilda hundarna. Han kunde inte ens sitta. Han låg vid den rikes port. Inte ens resterna från den rike mannens bord får han äta. Så dör de båda. Detta har de gemensamt. Men efter döden byter de roller. Den rike plågas i dödsriket, medan den fattige av änglarna förs till Abrahams sköte, den högsta lycka en jude kunde tänka sig. Bilden har följt med in i det kristna begravningsritua­let. När kistan bärs ut vid en katolsk begravning sjunger vi: ”In i Guds para­dis må äng­lar­na föra dig... må du med La­saros, som här var fattig, få evig himmelsk vila”.  

    Varför har vi fått detta evangelium? Vad är dess budskap? Ett svar är självklart. För att öppna våra ögon så att vi ser de fattiga och sämst lottade. Det är lätt att blun­da. Evangeliet ger en övertydlig bild för att öppna våra ögon.

    Men evangeliet är inte bara en moralisk appell. Det märks i samtalet mellan den ri­ke mannen och Abraham. Den rike ber om lite vatten för att få lindring i sina plågor. Vi kan förstå det avvisande svaret. Den rike fick ut sitt goda medan han levde, liksom Lsaros sitt onda. Nu får Lasaros tröst medan den rike plågas. Det är kusligt, men rätt­vist.

    Det är dessutom slutgiltigt. Det finns ett klyfta mellan dödsriket och Abrahams skö­te som inte kan passeras i någon riktning. Människan är på väg till något slutgiltigt. Är jag beredd att möta den Gud som skapat mig? Finns någon viktigare fråga? Evig­­he­ten avgörs här i tiden. Det är endast här i tiden som människan kan omvända sig. Därför kan den rikes plågor inte jämställas med skärselden, som ju är en renings­ort som skall föra vidare till Guds slutliga rike. Men det dödsrike som Lukas målar upp kan inte heller identifieras med helvetet. Den rike ber Abraham att varna hans brö­der, “så inte också de kom­mer detta plågornas ställe”. Det var ju en barm­härtighetsgär­ning och i helvetet finns ingen barmhärtighet. Detaljerna får inte pressas och förstås bokstavligt. Ett första budskap är entydigt: Det är här i tiden som e­vigheten avgörs.

”Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan.” 

Men berättelsen går ytterligare ett steg. Den rike mannens förslag att hans bröder ska varnas får ett svar av Abraham: ”De har Mo­se och profeter­na. De kan lyssna till dem.” Den rike tror sig veta bättre än Abraham, trots att han infogar ett vörd­nads­­fullt tilltal: ”Nej, fa­der Ab­raham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.” Hans ar­gument avslöjar hur han tänker. Hon frågar efter det ovanliga och sen­satio­nel­la, men är döv för sanningen och vill inte lyssna till Guds ord. Den rike mannen var inte bara blind för den fattige Lasaros, han var också döv för Mose och profe­terna. Han kunde myc­ket väl gå i synagogan och of­fent­ligt visa sin vördnad för Mose och profeterna. Men han hörde inte, åtminstone inte med hjärtats öra. En av profeterna, Amos, hörde vi i förs­ta läsningen. Han ropade ve över dem som hade det mak­ligt på sina soffor och drack vin ur stora skålar, men inte be­kymrade sig om fol­kets ska­da. Det är främst riktat till dem som har ansvar för förkunnelse och undervis­ning, men visar att dövhet för vad profeterna sade har ett inre samband med blindhet för de fattiga utanför den egna porten. Paulus kallar ”kärleken till pengar” för ”roten till allt ont”. Mot­­stånd mot Guds ord skapar blindhet för de fattiga, och girighetens last skapar dövhet för Guds ord. Trots sina plågor i dödsriket tror den rike man­nen fort­far­an­de mera på ett sensatio­nellt tecken än på Mose och pro­feterna. Människan bär på ett inre motstånd mot Guds ord. Det är detta motsträviga hjärta som måste botas här i tiden, ty hjärtat tar människan med sig till andra sidan. Och då är det för sent att om­vända sig.

Jesus själv talar ofta om dem som kräver tecken. Han säger att de inte ska få nå­got an­nat tecken än Jona-tecknet, det tecken som är han själv och hans ord. När han i Betania upp­väckte sin vän Lasaros ur graven var det förvisso många som kom till tro, men inte al­la. Andra fattade beslutet att röja både Jesus och Lasaros ur vägen. Redan Origenes frågar sig om det inte är därför tiggaren i vår berättelse bär namnet Lasaros.

Här går skillnaden mellan tron och otron i dagen. Otron söker tecken och bevis, men bär på ett inre motstånd mot de tecken som Gud ger, det Abraham kallade ”Mo­se och pro­feterna”. En gång frågade man Jesus vad man skulle göra för att utföra Guds verk och han svarar: ”Detta är Guds verk, att ni tror på honom som han har sänt.” Människan behö­ver inte fara upp till himlen eller ner i avgrunden för att hitta sanningen, säger aposteln. Ordet har kommit människan nä­ra - det vill säga trons ord, det som aposteln förkunnar.

Tron är just detta, att bejaka den sanning som Gud har uppenbarat och som hans heliga kyrka förkunnar. Den som kräver egna tecken gör sig själv till hög­ste domare och dömer sig själv till ständig osäkerhet. Det kan ju alltid komma nya ”tecken”. Män­ni­skan måste kapi­tu­lera för den sanning som Gud har uppenbarat och som han själv är garant för. Den rike och hög­modige måste bli fattig för att ta emot trons gåva. För­nuftet får med sin vilja beja­ka den gudomliga san­ningen. Den ödmjuke får sina ögon öppnade både för den gudomliga san­ningen och för den fattige utanför sin dörr. Hon kan vittna om den rätta bekännelsen och dela med sig av den största rike­do­men. 

När människan blir stilla och vänder sitt öra till Guds ord, så upptäcker hon att Or­det i grunden inte är en sträng domare, utan en mild och barmhärtig kraft, som ingjuts i hennes hjärta. Apos­teln säger att det är den helige Ande själv, som in­gjuter sin kär­lek i våra hjärtan, kär­leken både till Gud och till den fattige. Den ny­ska­par henne och vidgar hennes hjärta, så att hon kan löpa Guds buds väg i kärlekens out­säg­liga söt­ma.

Så blir berättelsen om den rike man­nen och Lasaros ett evangelium, ett glatt bud­skap. Människan kan avlägga den goda bekännelsen till honom som var rik men blev fattig för vår skull för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika. Honom vare ära i evig­­­het.

Amen.

                                                                                       pater Ingmar Svanteson