Predikan 22 söndagen under året 2023

Jer 20: 7-9; Ps 63: 2-6, 8-9; Rom 12: 1-2; Matt 16: 21-27

Frambär er själva som ett levande och heligt offer

Vad är vår uppgift och kallelse som kristna? Alla tre läsningarna i dagens mässa handlar om det, hur människan svarar på Guds kallel­se och gå­vor. Vi hörde i första läsningen om profeten Jeremias kallelse. I evangeliet om att leva i Kristi efterföljelse. Men vi koncentre­rar oss på den andra läsning­en ur Pau­lus väldiga brev till romarna.

I brevets första elva kapitel har han beskrivit hela Kristi verk med kulmen i hans död och upp­stån­­delse, det vi uppmanas att tro på. I brevets senare del drar han ut konsekven­serna för de tro­ende, hur vi är kallade att leva. Allt föregrips i två inledande verser ur brevets tolf­te kapitel. Han börjar med en inträng­an­de och vädjande bön: ”Jag ber er, bröder, vid Guds barmhärtighet…”. Det är inte ett bud, men heller inte bara ett råd eller ett tips, utan ett in­tensivt tilltal och en uppmaning, som påminner om gåvan och därför visar på det liv vi är kallade till. Gåvan kallar han ”Guds barmhärtighet”. Det är denna gåva aposteln har be­rättat om i de föregåen­de elva kapitlen. Kristus har genom sitt offer på korset och sin upp­ståndelse öppnat en väg ut ur tomhetens och egoismens, syndens och dödens meningslö­sa liv, det liv som slutar i död. Nu har en väg öpp­nats till förlåtelse och frihet, till ett nytt liv.

Hur beskriver aposteln detta nya liv? – Han kallar det ett offer, och ber de troende ”att frambära sig själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst.” Apos­telns ord och uttryck påminner om Gamla Förbundets olika offer av djur och andra gåvor hämtade från naturen. Dessa offer är nu överflödiga genom Kristi offer av sig själv på korset, han som var både präst som offrade och gåvan som offrades. Nu uppmanar han oss att bära fram oss själva, (eg. ”frambär era kroppar”). Det betyder att ställa hela livet till Guds förfogande. Han kallar det ett levande offer, till skillnad från offren av de slaktade och döda dju­ren. Det är ett heligt offer, eftersom det sker i kraft av Kristi evigt gällande offer. Därför, och endast därför, kan offret beha­ga Gud. Det är en ”andlig” gudstjänst (grek. ”logiké”, präglade av ”logos”, Guds Ord). Han kallar det en gudstjänst, men syftar på lärjungens hela liv. Hela vårt liv skall alltså vara gudstjänst, tjänst åt Gud. Detta är lärjungens liv i sin Herres efter­följd. Han gav sitt liv, och uppmanar oss att göra det samma, genom att föl­ja honom. ”Det må vara lärjungen nog om det går honom som hans mästare.”

Så ger han två anvisningar hur det skall gå till, en negativ och en positiv. Den negativa: ”anpassa er inte ef­ter denna världen.”  Den positiva: ”låt er förvandlas genom för­nyelsen av era tankar.” Inte anpassning till något allmänt godhetsmönster. Han säger inte att vi skall lämna värl­den, men han varnar oss för att anpassa oss efter denna värl­den. Dvs. efter den värld som styrs av lidelser och begär, som lever utan hopp och utan Gud. I ett annat brev talar aposteln om att ”korsfästa sitt kött med dess lidel­ser och begär”.

Origenes (död 254), en av de första stora bibelutläggarna, knyter an till de gammaltes­ta­mentliga offren, samtidigt som han klargör skillnaden. De har nu blivit andliga offer. Den som övervinner sitt högmod off­rar en kalv, den som besegrar vreden offrar en tjur. Den som står emot sina be­gär fram­bär ett brännoffer. Den som blir herre över de irrande tan­karna frambär off­ret av en duva. För­nyelsen av tankarna sker genom att betrakta och läsa Guds ord. Det handlar inte bara om att driva de förföriska tankarna på flykten, utan om att fylla hjärtat med goda och upp­bygg­liga tankar. Det sker genom att läsa och i hjärtat bevara det vi hört. Ge­nom att tugga och idissla de förnyande och nyskapan­de orden, som medicin och som näring. Dag och natt. I nöd och framgång. I sorg och glädje. Låt er för­vandlas ge­nom förnyel­sen av era tan­kar.

Guds ord och bön är ingen specialitet för några få. Det är nödvändiga hjälpmedel för att lära sig skilja mellan gott och ont, så att vi lär oss att ”avgöra vad som är Guds vilja, det som är gott, behagar honom och är fullkomligt”.

Guds bud ger vägvisning i de enkla­re vägskälen i livet. Men vi kommer också i situatio­ner, där inga bud eller allmänna regler räcker. Vi behöver en inre kom­pass och urskilj­­nings­­­förmå­ga, förmågan att skilja mellan andarna, för att med klar blick kunna se, bedö­ma och handla. Det är det samvete som lärt sig känna igen Herdens röst och hans Ande. Je­sus uppmanar sina lärjungar att ”själva avgöra vad som är rätt”. Det är sådana männi­skor som världen behö­ver, inte minst idag. De som inte låter sig styras, varken av lidelser och be­gär eller av kon­ven­tioner och rädslor. De är som jästen som genomsyrar hela de­gen. Aposteln kallar dem ”lju­sets barn”. Jesus kallar dem ”världens ljus”.

Mönstret för detta sätt att leva har vi i varje eukaristi, där vi lyssnar till hans ord, bekän­ner den gemensamma tron och ber för kyrkan och för hela världen. I offertoriet, där bröd och vin bärs fram till altaret, förenar vi våra liv med Kristi överlåtelse och eviga offer. Sym­boliskt lägger vi våra liv på patenen, fatet/skålen med det bröd som skall förvandlas och bli Kristi kropp. Lite vatten blandas med vinet som en symbol för hur våra liv förenas med Kris­ti liv och offer. På alta­ret sker förvandlingen och vi tar emot det nya livet i den he­li­ga kommuni­o­nen.

Till kommu­nionen sä­ger vi vårt ”Amen”. Det är dels en trosbekännelse till den gåva vi tar emot. Men det betyder också något mera, en bön och en överlåtelse: må din vilja ske, må det ske med mig efter ditt ord, som Maria sade, så att mitt liv kan behaga och för­härliga dig. I den heliga kommu­ni­onen får kom­munikanten all den kraft han behöver. ”Du ger mig kraft” sjunger psalmisten, ”du låter min bägare flöda över”. Hela vårt liv blir euka­ris­tiskt. I profe­ten Jeremia tändes en eld. Hans motstånd och knotande förvandlades. Kom­muni­kan­ten kan säga som Paulus gör i ett annat brev: ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig”. Så att hela mitt liv blir som det är tänkt, ett levande och heligt offer som behagar Gud.

Så länge vi lever i den här tiden förblir det en kamp. Men kam­pen sker i Kristi kraft, ”vid Guds barmhärtighet”, som aposteln sade. Kampen har del i Kristi uppståndelse och An­dens gåva. Den dagliga övergången från mörker till ljus, den ständiga överlåtel­sen av hela livet och varje situation som ett offer åt Gud i Kristi efterföljd.

Så att vi blir det vi tagit emot. Så att vi förvandlas till allt större likhet med honom, vars förvandling vi nu firar på kyrkans altare. Han i oss. Vi i honom. Ett levande och heligt offer, vår andliga gudstjänst.

I bönen över offergåvorna ber vi: ”Låt allt som här sker under heliga tecken bli uppenbar verklighet i våra liv.”

Amen.

pater Ingamr Svanteson