Predikan 2 söndagen i advent 2022

Jes 11: 1-10; Ps 72: 2, 7-8, 12-13, 17; Rom 15: 4-9; Matt 3: 1-12

Att växa i hoppet

När ett kraftigt träd har fällts till marken finns bara stubben kvar. Trädets historia är avslutad. Så hopplöst såg det ut för Israels folk när den siste kung­en av Davids ätt hade dött i babylonisk fångenskap på 500-talet f. Kr. Men profe­ten Jesaja ser läng­­re. Han säger: ”ett skott skall skjuta upp ur Ishais av­hugg­na stam”. Vi sjunger om det i julpsal­men: ”Det är en ros utsprungen av Da­vids rot och stam”. Tidi­gare sjöng man: ”av Jes­se rot och stam”. Då var det flera som visste att Davids far hette Jes­se, en medeltida form av Jishaj/Isai. För dem som hörde tändes ett hopp. Särskilt när de lyssnade till profetens fort­sättning.

Denne ättling till David skall vara smord av Herrens An­de, säger profeten. I sin per­son sam­lar denne Messias alla det gam­­la för­bundets stora gestalter och deras ande: Mose guds­fruktan och mildhet, Abrahams tro, Davids kraft och Salomos vishet, Höga Visans kärlek och pro­fe­ternas klarsyn. Messias skall styra sitt folk med rättvisa och skipa rätt för de sva­­ga och fattiga. Han skall dö­ma våldsverkarna och de onda. Denna Mes­sias skall styra över ett rike där frid och fred rå­der.

Kyrkan låter oss höra denna profetia under advent. Vi tror att Messias har kommit i Marias barn. Samtidigt väntar vi på hans slutliga ankomst. Därför gör kyrkan under adventstiden ge­men­­­­sam sak med det första förbundets folk och lyssnar på nytt till profeterna. Vi hörde aposteln säga: ”alla pro­­­fetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp”. Gud har en plan med människans historia, en plan och ett mål.  

Under tiden får vi vägledning för livet tillsammans. Apos­teln manar till en­het:

”God­­­ta var­an­dra, så som Kristus har godtagit er”. I sitt brev till för­samlingen i Rom syftade han främst på förhållandet mellan jude- och hednakrist­na, men det gäl­ler idag hela den broki­ga mång­­­­­falden i den katolska kyrkan. Profeten hämtar sina bilder från djurens värld. Han ser en framtid då var­gen kan bo ihop med lam­met, kal­var och lejon beta till­sam­­mans. Samma möns­ter ut­spelas i den mind­re gemen­ska­pen och i varje familj. Det är i familjen människan lär sig de grundläggande dygderna. När den upprörde och agg­ressive blir mild och tålmo­dig, när den avundsjuke gläds åt den andres gåvor, då lig­ger pantern vid kil­ling­ens si­da och späd­barnet leker vid ormens håla. Kyrkan är kal­lad att vara ett profetiskt tec­ken för hela den mänskliga familjens en­het. Men det måste börja i henne själv, i hen­nes san­na och katolska enhet. Må vi be för kyr­kans herdar, att de får mod att för­kunna san­ningen och kraft att bevara en­heten. I går hörde vi uppmaningen att ”lyss­­na till dina vägvisare som säger: ’Här är vägen, följ den!’”. Då kan vi också lyss­na på varandra och känna igen de an­dras nå­degåvor och talenter.

När skall profetens löfte infrias? Pro­feten talar om en dag, en helig dag, då folken skall söka sig till Jishajs rot, där han står som ett baner och fälttecken för alla folk. Det tecknet restes på Golgota kulle. I dag pryder det alla kyrkor. Men tecknet blir motsagt. Hans apostel talar om den yt­tersta dag då alla knän skall böjas för detta tecken, med eller mot deras vilja, den dag då slöjan över till­varon skall skingras, den dag när den slutliga domen skall fällas och korsets tecken avslö­jas som histo­riens mittpunkt och mål. Dagen föregrips varje gång kyrkan förkunnar korsets tecken och firar det i sina sakra­ment. Ännu suckar och väntar vi på dess slutliga fullbordan. Men inte i blindo. Vi väntar i hopp. 

Profetiorna står där både för att bereda väg för hans ankomst och för att bevara oss i hoppet. Det hoppet styrs inte av prognoser och mediala bedömningar, inte av känslor av pessi­mism eller opti­mism. Hoppet bygger på tron. Den klippfasta tron på Kristus, den korsfäste och uppståndne, som till­varons begyn­nel­se, centrum och mål.

Pro­fe­terna vittnar om att det finns en gudomlig plan och me­ning med hela his­to­ri­en. Den pla­nen skymtar fram när vi läser profeterna. Vi ser in i Guds hjärta. ”Lär kän­na Guds hjärta genom hans ord”, säger Gregorius den Store. Ordet ger nä­ring och kraft, ett bröd att meditera över och tugga i sig, så att läsaren får del av Guds inner­sta och där­med ett hopp. Inte minst när vi lä­ser eller sjunger psaltaren. Det fungerar naturligtvis inte automa­tiskt. Då skulle det missbrukas. Bön kräver tro och uthållighet. Ofta upptäcks bö­nesvaret först i efter­hand. Den tidiga kyrkan såg läsningen av Guds ord på sam­ma sätt som mot­tagan­det av den heliga eukaristin. Hieronymus kallar ock­så det skriv­na ordet för Kristi kropp och blod. Ordets utsida är bokstäver, men den som tuggar i sig ordet under bön och upprepar orden i sitt inre märker att det ger ifrån sig kraft. Ordet förvandlar män­ni­skan inifrån. Hennes tan­kar liknar mer och mer Kristi tankar. Hoppet får näring. ”Je­sus Kristus är vårt hopp,” säger aposteln.

Den siste i raden av gammaltestamentliga profeter är Johannes Döparen. Han upp­­­­­­träd­de i Judéens öken. Herren hade en gång lockat sitt folk ut i öknen för att vin­na dess hjärta, som en brudgum sin brud. Johan­nes Döparen är brud­gum­mens vän, som förbereder sitt folk för detta bröllop. Han säger: ”Himmel­ri­ket är nära”.

    Fol­ket kom i stora skaror ut till Johan­nes. Också de ledande följde med ström­men, men profeten genomskå­dar deras hyckleri. De följde trenden, men hade ingen tanke att ändra vare sig liv eller tänkesätt. ”Hugg­orms­yngel! Bär då så­dan frukt som tillhör om­vändel­sen”, säger han. Vänd om från era onda gärning­ar och gör det goda. Fä­derna tillämpade det på de falska lärarna, de som likt de falska profeterna ledde fol­ket vilse.

Den oomvän­da människan sitter fast i sig själv. Hon sjun­­ker ner un­der sin sanna värdighet och förlorar hoppet. Den som hör vaknar upp, som ur en sömn. Det är inte behag­ligt när man inser att livet kan förspillas. Att jag kan missa målet och mitt liv bli som agnarna för vinden. Det väcker en häl­so­sam fruk­tan, men denna fruktan bereder marken för evangeliet och för hoppets gå­va. Den omvända människan får Kristus som sitt livs centrum och mål.

Det måste ha hänt något med folket när de hörde Johannes Döparen. De måste ha fått ett styng i hjär­tat. Det tröga, ljumma, hårda och vankelmodiga hjärtat genom­borrades av hans ord som av ett vasst spjut. Det leder till sorg och ånger.

    En sådan sorg är salig. Den be­reder väg för den nya födelsen. Jesus föds inte ba­ra i Betle­hem, utan i det egna hjärtat. I det hjärtat växer det fram ett hopp.

    Profeten Jesaja talade om ett skott som växte fram ur en avhuggen stam.

    Lovad vare Herren som låter oss lyssna till hans ord så att hoppet väcks till liv, kan växa och nå sitt mål, Guds eviga rike. 

Amen.

                                                                                                                     pater Ingmar Svanteson