Predikan 13 söndagen under året

1 Kung 19:16b, 19-21; Ps 16;1-2,5,7-11; Gal 5:1, 13-18; Luk 9:51-62

Vägen till frihet

Frihet står högt i kurs i västerlandet. Kanske allra högst på skalan. Men när Jesus i evangeliet kallar människor att lämna allt för att följa honom - vart tar då friheten vägen? Många i en äldre generation har lämnat den krist­na vägen för att de upplevde den som förslavande. Frågan är om de gjor­de uppror mot en vrångbild. I andra läsningen hör vi hans apostel säga: ”Till frihet har Kristus befriat oss”. Visserligen talar han om en kamp, men målet är att människan skall ”göra det hon vill”. Jesus kallar människan till efterföljelse för att ge henne den sanna friheten. Det är det krist­na budskapet. Frågan är ju vad ordet frihet betyder. Dagens läsningar visar på tre steg till den frihet som evangeliet utlovar, uppbrott, kamp och befrielse.

    Jesus kallar människor att följa honom. Det är Guds kallelse att gå i tjänst hos den San­ne Konungen. De som gjorde det förstod att Jesus är värd människans fulla och odela­de förtroende. Insikten kan komma plötsligt, som när Jesus pekar på Matteus, tullindrivaren, och han omedelbart förstår att denna kallelse skulle befria honom från de avgudar han tjänat hittills. Eller Saulus på Damaskusvägen, som förvandlas från förföljare till missionär och teolog. Det är denna Saulus som sade: ”Till frihet har Kristus befriat oss”. För många sker det inte så dramatiskt. Insikten växer till i stillhet.

    Denna insikt är inget som människan bestämmer sig för själv. Sådant håller inte i längden. Vi hörde i evangeliet om någon som lovade att följa honom ’var du än går’. Han fick ett kärvt svar. Det är Jesus som kallar. Den kristne säger inte: ’Jag har bestämt mig’. Den kristne svarar på den kallelse hon hör genom evangeliet. Men då hänger allt på människans svar. Då duger inga ’om och men’, inga förbehåll, inget tillbakablickande. Det märkliga är att denna kallelse inte berövar människan hennes frihet. Den som har Jesus som Mästare och Herre, blir inte bunden och förslavad, utan befriad. Vi vet att Paulus själv fick gå igenom många mödor och lidanden, men han fullbordar sitt liv i tacksägelse. Paulus har återvunnit den frihet som hans liv var skapat till.

    Det finns ett avgörande steg. Det steget måste tas för att inte stanna som åskådare eller åhörare till något ”intressant”, rentav något ”andligt”. Profeten Elisha tog det steget när Elia kastade sin man­tel över ho­nom. Han slak­ta­de sina oxar, de oxar som varit hans trygg­­­­het och försörjning. Sedan bröt han upp och följde Elia. Vid en prästvigning läggs mäss­ha­ken över den nyprästvigde. Diakonen får sin dalmatika. Nu är han inte längre egen företagare. Han är tagen i tjänst av någon annan, för något större. När den helige Benedictus av den äldre munken Romanus blev iklädd mun­kar­nas man­tel, kukullan, då började något nytt. Alla döpta har iklätt sig den vita dop­dräkten. De blir kungar, präster och profe­ter, tagna i tjänst av den sanne Konungen.

Ändå är kyrkohistorien full av exempel på hur det kristna livet har stannat upp och stelnat till. Av dynamik och rörelse har blivit bokstäver och böcker, insti­tutioner och regel­verk, som måste försvaras, hedras och skyddas, men som snart vittrar sönder. En kyrka som inte följer sin Herre är döen­de. Man bekänner tron, går i mässan, men den första kärleken och den goda ivern har slocknat. Den som inte går framåt, går i själva verket bakåt.

”Låt de döda begrava sina döda, men gå du och förkunna Guds rike.” Det var än­nu me­­ra chockerande då när Jesus talade, än vad det är i våra öron. Här var något som vägde tyngre än också ansvaret för de närmaste.

Människan har en märklig förmåga att skjuta upp och att ställa vill­kor. ”Herre, låt mig först…”. Det är barnet som säger till mamma: ’Jag ska bara…’ Lärjungen skjuter upp och tror sig ha all tid i världen. Männi­skan är duktig på att bedra sig själv. Det kan handla om en god föresats, om att gå till bikt eller att avvisa en frestel­se. Benedictus talar om ”lydnad utan dröjsmål”. ”Så fort han hörde med si­na öron, hörsammande han mig.”

En variant är den som ständigt ser sig om, trots att han har ”satt sin hand till plo­gen”. Det är den som aldrig kan bestämma sig i valet mellan tro och tvivel, men ock­så den som återfaller i gamla ovanor. Och inte ber om hjälp med det.

De flesta tänker att det som hotar vår frihet kommer utifrån, att det är andra människor och yttre omständigheter som hotar friheten, men hoten kommer ini­från.  ”Låt inte friheten ge köttet något tillfälle,” säger aposteln. Med ”köttet” menar Paulus det fö­r­vända och själv­iska hos människan. När det själviska ”egot” får styra hamnar män­ni­skan i slaveri.

Paulus talar om en strid mellan an­den och köttet. ”De två ligger i strid med varandra, så att ni inte kan göra det ni vill.” Att göra det goda är alltså inte något onaturligt, det är det enda naturliga. Det är det män­niskan egentligen vill. Det är det vi är skapade till. Aposteln Jakob kallar det frihetens lag.

I denna strid har de troende fått Anden som hjälpare. Anden är skriven i våra hjär­tan, i lärjungens inner­sta. Anden är vår befriare. ”Om Anden får styra er står ni inte längre under la­gen.” Så ger aposteln ett enormt löfte: ”Låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köt­tets begär.” Det är vägen till frihet.

Det är först och främst en trygghet, en stabilitet. Den kristne är befriad. Vi är heliga. Vi behöver inte blåsas omkull av konjunkturer, motgångar eller sin­nes­stämningar. Ka­tolsk tra­dition talar om den heliggörande nå­den. Det är den helighet den troende bär i sitt inner­sta. Den blåses inte bort av vilket vindkast som helst. Även om vi kan tappa balansen och vackla så är grunden stabil. Som klippan på Golgota. Vi är fria, där­för att vi är befria­de och helgade.

Låt Anden leda er, sade aposteln. Rusa inte iväg, spring inte ifrån An­den. Var stilla och invänta klarhet. Den som har gjort det till en vana att be om An­den, kän­ner igen den på sma­ken. Hon vet att det är ett skydd för fri­heten. Det är Anden som ser möjlig­heter, där köttet hamnar i åter­vänds­­grän­der. Att förbli i frid, tålamod och själv­behärskning är att låta sig ledas av Anden. Aposteln kallar det Andens frukter. ”Var fria människor, miss­bru­ka inte er fri­het till att göra det onda, utan var tjänare åt Gud.”

Och om man ändå har låtit sig luras? Än se´n då? Res dig och gå vidare. Lyssna inte på fiendens tal om att du är hopplös. Anden leder tillbaka till honom som sa­de: ”Kom till mig ni alla som är tyngda av bördor. Jag skall skänka er vila”. Det förblir en kamp, men redan kampen ger en försmak av segern. ”Ta på er mitt ok”, sä­ger han.  

Det är ett märkligt ok. Han kallar det skonsamt. Det måste ha med An­den att göra, och med friheten. ”Där Herrens Ande är, där är frihet”, säger hans apostel. Till den frihe­ten har Kristus kallat oss. Låt ingenting hindra dig att följa honom på vägen till den fulla friheten.

Amen.

                                                                                           pater Ingmar Svanteson