Kortpredikan, S. Maurus, Benedictus lärjunge, 15 januari 2019
Heb 2:5-12; Ps 8:2a,5,6-9; Mark 1:21b-28
”Mitt i församlingen skall jag sjunga ditt lov.”
Från början är det ett citat från Psalm 22 som Jesus ber från korset. Hans lidandes rop kulminerar i lovsång. Det blir en profetia om hans uppståndelse och om Kyrkans lovsång.[1]
Hans lovsång hörs ”mitt i församlingen/kyrkan”. Hans lovsång blir Kyrkans lovsång, frukten av det framburna offret och av vår delaktighet i hans lidande.
Jesus driver ut den orene anden ur den besatte. Allt ont skall läggas ”under hans fötter” hade profeten sagt.
Samma befrielse sker när den troende avvisar onda tankar ur det egna hjärtat genom att ta sin Herres ord i sin mun: ”Tig! Far ut!” Onda tankar skall, till skillnad från de goda, helt enkelt avvisas.
Eller när Maurus, den helige Benedictus lärjunge, genom sin lydnad kunde gå på vattnet för att bistå sin yngre medbroder, som höll på att drunkna. Profeten hade redan sagt det: ”Allt lade du under hans fötter”.
I den heliga liturgin, särskilt i eukaristin, har den gudomliga lovsången sin källa och når sin kulmen. ”Varje liturgisk handling är ett handlande av Kristus, prästen, och av hans kropp, som är kyrkan.”[2]
Kristus sjunger sin lovsång ”mitt i församlingen”. Församlingen gör hans lovsång till sin. Kristus hör sin egen röst i sina lemmars lovsång.
”Mitt i församlingen skall jag sjunga ditt lov.”
pater Ingmar Svanteson
[1] Bibel 2000 har följt den gammaltestamentliga översättningen, i tempelskaran, men grekiskan säger i kyrkans mitt.
[2] Andra Vatikankonciliets Konstitution om den heliga liturgin, 7.
