Kortpredikan, S. Henrik, biskop och martyr, Finlands apostel, 19 januari 2019

Heb 4:12-16 Ps 19:8-10,15 Mark 2:13-17

Vad var det som fick Levi att stiga upp och följa Je­sus?

Sannolikt var han van att hålla undan förakt­fulla ord om sig själv som tullindrivare. Han hade ju sålt sig till ockupationsmakten. An­d­ra kanske gra­tu­lerade honom för hans stora in­komster och be­hag­liga liv. Men det gav honom ingen glädje. Sna­rare förstärkte det självföraktet och dränerade honom på lusten att le­va.

Men i Jesu ord hör han en annan röst.

Först står det att Jesus fick ”se Levi”. Jesus var inte blind. Han såg hans elände. Men det fanns något mera i blicken och det måste ha hörts på rösten.

Rösten skiljde själ och ande, led och märg och blottlade hjärtats uppsåt och tan­kar. Ingenting kunde döljas. Ändå kallade han ho­nom.

De skriftlärda och fariséerna såg bara på ytan och förstod ingen­ting. ”Äter han med tullindrivare och syndare?”

Levi själv säger ingenting. Men han måste ha förund­rats över och för­stått Jesu ord: ”Jag har inte kommit för att kalla rätt­färdiga, u­tan syndare. Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka”. Jesu ord bekräftade vad Levi hade hört.  

Låt oss därför lyssna till Herrens ord. Låt oss be om mod så att vi vågar höra. Inte minst när vi tror att vi redan ”vet” eller när mod­lös­­heten hotar att ta över. Om och om igen.

Ordet är ”levande och kraftigt”. Låt oss inte ge oss innan vi upp­täc­ker att vi har en barmhärtig överste­präst. ”Aldrig misströsta om Guds barmhärtighet!”

"Låt oss frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarman­de och nåd i den stund då vi behöver hjälp".

Vi gör det varje gång vi lyssnar till Guds ord och firar den heliga eukaristin.

                                                                                            pater Ingmar Svanteson