Kortpredikan 9 april 2024
Apg 4: 32-37; Ps 93: 1-2, 5; Joh 3: 7b-15
”De var ett hjärta och en själ; de hade allt gemensamt.”
Så beskriver Lukas den första kristna församlingen, frukten av Kristi uppståndelse och av den helige Andes gåva.
Inte bara den enskilde, utan också gemenskapen föds på nytt genom den helige Ande.
”Var inte förvånad”, säger Jesus till Nikodemos, och jämför Anden med vinden som blåser vart den vill. Mänskliga observationer kan inte se varifrån den kommer eller vart den far.
Det man såg var att de troende ställde alla sina ägodelar och talanger till gemenskapens disposition.
Vi vet hur sträng Benedictus är mot all slags ”privategendom”. Inte ens en duktig hantverkare får utveckla en privat och egen ”nisch”.
Andens verk känns igen på doften. Man märker vilken glädje det sprider när de egna gåvorna ställs i gemenskapens tjänst. Medan avunden sprider dålig lukt. Den måste sättas på svältkost.
När jag i stället för att fångas av avundsjuka tackar för de andras gåvor gör jag en upptäckt. De andras gåvor är också mina. Vi tillhör ju samma kropp. Foten kan säga: ’Se, vilken fin hand jag har’.
Den avundsjuke blir allt fattigare. Den som ersätter egenkärlek med kärlek till det gemensamma blir allt rikare.
I den heliga eukaristin förenar vi oss med Kristi överlåtelse och offer, som också är en gåva till alla och envar.
Vi upptäcker gemenskapens rikedom och smakar dess glädje, både i den konkreta församling/gemenskap jag tillhör, och i den stora Kyrkan över alla gränser och tider, ”de heligas gemenskap”, communio sanctorum.
”De var ett hjärta och en själ; de hade allt gemensamt.”
pater Ingmar Svanteson
