Kortpredikan 6 mars 2020

Hes 18: 21-28; Ps 130; Matt 5: 20-26

"Herren vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får le­va." Gud vill att människan skall leva, idag och för evigt.

Gud dömer efter det människan är idag, och det hon är på sin döds­dag. Han är inte bun­den av det förgångna, till skillnad från människan, som inte själv kan skriva om sin historia. Den oomvände ”släpar” på sin ”negativa” histo­ria.

Allt kan förvandlas idag. Gång på gång vittnar Skriften och liturgin om detta märkliga "idag". Det är den dag då människan genom omvändel­se och förlåtelse får del av Guds "idag".

Därför är omvändelse ett gudomligt verk. Herren vill det, ty han älskar människan med evig kärlek. 

Människan måste samverka med denna kärlek. Med hjälp av sitt minne går hon tillbaka till den punkt i sin historia där hon gick fel. När hon ång­­­rar sina felsteg och med sin föresats ”väljer” den rätta vägen blir hon delaktig av Guds ”idag”. Gud "skri­ver om" hennes historia genom sin förlåtande och nyskapande vilja.  

Det gäller också olika brott mot femte budet, "du skall icke drä­pa": vre­de, okvädande, förbannelser.

Med sin milda kärlek ”tvingar” Gud människan att leva i ständig bered­skap till försoning. I en konflikt måste "allt som ankommer på henne" vara upp­kla­rat innan hon närmar sig Herrens altare.

Det är vad fridshälsningen före kommunionen uttrycker. Vi ber och lo­var det i varje Fader vår "Förlåt oss, såsom ock vi förlåter."

Den som bär på oförsonade synder mot sin nästa får betala "till sista öret". Antingen här i tiden där han får "släpa" på sin skuld, i skärselden om det var en mindre skuld, eller för evigt om det var en allvarlig och medveten oförsonlighet.

Hur dåraktigt och onödigt!

"Herren vill inte syndarens död, utan att han omvänder sig och får le­va."

                                                                                                                  pater Ingmar Svanteson