Kortpredikan 6 februari 2024, SS Paul Miki och hans följeslagare, martyrer

Paul Miki och hans följeslagare, martyrer[1]

1 Kung 8: 22-23, 27-30; Ps 84: 3-5, 10-11; Mark 7: 1-13

”Kan då Gud verkligen bo på jorden?” Det är Salomos frå­ga när han står i det nyuppförda templet i närvaro av Israels hela för­sam­­­­ling. Salomo vet att himlarna och him­lar­nas himmel inte kan rymma honom. Den verklige Gu­den är inte som avgudarna, de som människan själv gör och använder för egna syften.

Salomos svar på sin egen fråga blir en bön. ”Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan…”. Bönen bygger på Guds eget löfte: ”Mitt namn skall vara där”.

Där befinner vi oss fortfarande, trots inkarnationen och dess för­längning i eukaristi och tabernakel.

Sakramentet blir verkligt genom att det firas i Kyrkans tro och in­ten­tion av en giltigt vigd präst. Det är vår katolska tro.

Men sakramentet firas som bön. Inte ens en vigd präst gör euka­ris­tin till en självklarhet, ännu mindre till något magiskt. Vi ber den heliga eukaris­tin, vi ber i tro.

I evangeliet citerar Jesus profeten Jesaja: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig”.

Prästen ber ställföreträdande i mässan.

”Herre vår Gud, inför ditt ansikte ber vi med ödmjukt sin­ne och förkrossat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi frambär i dag bli dig till behag.”[2]

pater Ingmar Svanteson

[1] Paul Miki och hans 25 följeslaga­re korsfästes som martyrer i Na­ga­sa­ki i Japan år 1597. Från korsen förlåter och ber de för sina bödlar. De upp­manar dem att om­vända sig och ”ta emot det kristna do­pet”.

[2] Prästens tysta bön i varje mässas offertorium.