Kortpredikan 30 december 2019
1 Joh 2: 12-17; Ps 96: 7-10; Luk 2: 36-40
”Pojken växte och fylldes av styrka och vishet.”
Var inte Jesus fylld av vishet från början? Som Guds eviga Ord var han naturligtvis det. Han är Visheten. Men som människa antog han våra mänskliga villkor.
Hans gudomliga väsen förminskade inte hans mänsklighet. Till de mänskliga villkoren hör att växa till, eller avta, i styrka och vishet.
Han antog våra villkor för att vara vårt föredöme. Han frestades men ”besegrade Frestaren och lärde oss att övervinna synden”.
Genom sin apostel lär han oss att skilja mellan kroppens legitima behov och dess ”begär”; mellan vad ögonen får glädjas över och vad de frestas att ”åtrå”; mellan sund glädje över de talenter vi har fått och vad
”högfärden skryter med”.
"Det som finns i världen", det som styrs av ”begär”, ”åtrå” och ”högfärd”, allt sådant förgår. "Den som gör Guds vilja består."
Hanna gjorde Guds vilja genom att "tjäna Gud dag och natt med fasta och bön". Ändå är det inte detta hon hänvisar till. Hon "talade om barnet".
Vi behöver påminnas om att det som ”världen” ställer till med är realiteter. För att inte bli godtroget naiva eller lägga händerna i knät.
Men ännu viktigare är att göra den större upptäckten, att tro på och upptäcka nådens kraft. Jesus ”växte” som människa för att Guds nåd var med honom.
Vaksamhet och vilja behövs, men det är genom nåden som människan växer till, även om det i egna ögon tycks bli sämre. Det saliga utbytet pågår. Han blev fattig för att vi skulle bli rika.
Han ”växte” för att vi aldrig skulle ge upp hoppet eller misströsta om hans barmhärtighet.
Så att det också om oss kan sägas att vi ”växte och fylldes av styrka och vishet.”
pater Ingmar Svanteson