Kortpredikan 3 november 2020, S. Martin de Porres (d. 1639)

Fil 2: 5-11; Ps 22: 26b-30a,31-32; Luk 14: 15-24

Martin de Porres var född i Peru som son till en fransk adels­man och hans indianska slavinna. Han blev dominikansk lekbroder. Som född på ”den nedersta platsen” i samhäl­let uthärdade han per­son­­lig för­ned­ring. Som barberare och sjukvårdare tog han sig an de fattiga och sju­ka. Ock­så präster bad om hans råd. Gud för­de honom ”på ödmjukhe­tens väg till himlens härlighet”. (kollekt­bö­nen)   

Människans elände började när hon gjorde det motsatta. Adam ville vara ”som Gud”, sin egen her­re. Han upphöjde sig, men blev förödmjukad.    

Gud botade människans grundskada genom att göra motsatsen, genom att ödmjuka sig.

Kristus ”ägde Guds gestalt”, han var Gud, men avstod från allt och blev människa.

För de tidiga kyrkofäderna var därför ödmjukheten den avgöran­de kristna dygden.

Men den är lätt att missförstå och kan nog fullt ut bara förstås i Kristi efterföljd. 

Aposteln säger att vi skall ha samma ”sinnelag” som Kristus. Det lär sig lärjungen i Kristi fotspår.

Martin de Porres bad på nätterna inför det allraheli­gas­te sakra­men­tet.

Därför är det ödmjukt att bejaka inbjudan till den stora bröllops­fes­ten och låta alla ”ursäkter” vika.

Även om ”ursäkterna” gäller tillåtna och goda ting, får sådant inte bli det viktigaste och därmed ta herraväldet över människans liv.

Ödmjukhet är nyckeln som öppnar dörren.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson