Kortpredikan 3 april 2024
Apg 3: 1-10; Ps 105: 1-4, 6-9; Luk 24:c13-25
När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna porten fäster de sin blick på honom och Petrus säger: ”Se på oss! Mannen ser spänt på honom”.
Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för att mannen botas.
Inte ens Gud gör under med den människa som ser bort. ”Sök hans ansikte ständigt”, säger profeten.
De två lärjungarna på väg till Emmaus var sorgsna och bedrövade. De såg inte vem som gick bredvid dem. De var förblindade och besvikna. ”Vi hoppades att han var den som skulle befria Israel.”
Deras begränsade och mänskliga hopp möts av en mild men tydlig förebråelse: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta?”
”Med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna”.
När han sedan bryter brödet öppnas deras ögon och de känner igen honom.
Det är när han utlägger skrifterna för dem, som deras hjärtan blir brinnande och deras ögon öppnas.
Kyrkan har tagit emot detta som ett mönster. Varje sakrament föregås av en Ordets liturgi. För att göra våra hjärtan brinnande – av förväntan och gudomligt hopp. ”Hoppas på Gud”, säger Benedictus.
Det kan kallas ”logoterapi”, terapi med hjälp av logos, Ordet. Vi läser Guds ord för att lyftas ur bedrövelse, begränsning och blindhet.
Skrifterna säger det samma som Petrus och Johannes sade till den lame: ”Se på oss!”
Skrifterna fortsätter att säga vad den lame fick höra: ”I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!”
Eller vad de två fick erfara när han bröt brödet: ”Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom”.
pater Ingmar Svanteson
