Kortpredikan 28 februari 2026

5 Mos 26: 16-19; Ps 119: 1-2, 4-5, 7-8; Matt 5: 43-48

En varm ömsesidighet präglar förbundet mellan Herren och hans utvalda folk. Herren vill vara deras Gud och folket vill vara hans folk.

Herrens förbund med Israels folk, och sedan med den heliga Kyrkan, är historiskt unikt. Något skiljer detta förbund från alla andra religioner. Folket blir upphöjt över alla andra folk.

Men just denna utmanande olikhet har som mål att dra in alla folk i denna unika relation. Unicitetens mål är universaliteten.

Kyrkans är kallad att vara ett ”tecken och ett redskap för den innerligaste föreningen med Gud och för hela mänsklighetens enhet”.

Det blir som tydligast i budet att älska fienden.

Budet hör till de svåraste. Det är något vida mer än allmän medmänsklighet. Samtidigt som den yttersta medmänskligheten skymtar fram just här.

Vi är kallade att vara barn till den Fader som låter solen gå upp över både goda och onda. ”Var fullkomliga som er fader är fullkomlig.”

Vi ser det hos helgonen, varav många blev martyrer för bekännelsen till det ”unika”. Andra ”kändes igen” i sin enkla och fullkomliga mänsklighet.

Många har tackat för sina fiender. De kallade dem sina ”läkare”. De blottlade och botade djupare liggande sjukdomar i det egna hjärtats innersta.

Den heliga eukaristin är det nya och eviga förbundets offer. Där, och endast där, rinner den källa fram som gör kärleken till fienden möjlig.

pater Ingmar Svanteson