Kortpredikan 20 april 2022

Apg 3: 1-10; Ps 105: 1-4, 6-9; Luk 24: 13-25

När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna por­­ten fäs­ter de sin blick på honom och Petrus säger: ”Se på oss! Mannen ser spänt på honom”. 

Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för att mannen botas. 

Inte ens Gud gör under med den människa som ser bort eller har ett be­­­gränsat hopp.

De två lärjungarna på väg till Emmaus var sorgsna och bedrövade. De såg inte vem som gick bredvid dem. De var förblindade och besvik­na över att ”detta med Jesus från Nasaret” inte hade gått som de tänkt sig. ”Vi hoppades att han var den som skulle befria Israel.”

Deras begränsade och mänskliga hopp möts av en mild men tydlig fö­rebråelse: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profe­terna har sagt? Skulle inte Messias lida detta?”

”Med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna”. 

När han sedan bryter brödet öppnas deras ögon och de känner igen honom.

Men de måste tas ut ur sin egen förblindelse för att kunna se. Det är när han utlägger skrifterna för dem, som deras hjärtan blir brinnande och deras ögon beredda.

Kyrkan har tagit emot detta som ett mönster. Varje sakra­ment föregås av en Ordets liturgi. För att göra våra hjärtan brinnande, av förväntan och gudomligt hopp. ”Hoppas på Gud”, säger Benedictus.

Det kan kallas ”logoterapi”, terapi med hjälp av lo­gos, Ordet. Vi läser Guds ord för att lyftas ur bedrövelse, be­grän­s­ning och blindhet.

Skrifterna säger det som Petrus och Jo­hannes sade till den lame: ”Se på oss!” Skrifterna säger: ”Se på oss!”

Skrifterna fortsätter att säga vad den lame fick höra: ”I nasarén Jesu Krist i namn: stig upp och gå!”

Eller vad de två fick erfara när han bröt brödet: ”Då öppnades deras ögon, och de kände igen honom”.

                                                                                                   pater Ingmar Svanteson