Kortpredikan 2 juni 2021

Tob 3: 1-11b, 16-17a; Ps 25: 2-5b, 6, 7c-9; Mark 12: 18-27

Både Tobit och Sara är djupt förtvivlade. De vill inte leva längre. Tobit skymfades av sin hustru. Sara skymfades av sin tjänsteflic­ka för att kväva sina män. Hon överväger att ta sitt liv.

Men båda ber. ”I ett och samma ögonblick nådde bådas böner fram till Guds här­lighet, och Rafael sändes ut för att ge dem bot.” Tobit blir Sa­ras svärfar och det hela slutar lyckligt.

Kampen intensifieras och fördjupas i det Nya Förbundet. Nu är det saddukeer­na som gör sig lustiga över tron på uppståndelsen. De kan ha haft Saras sju män i åtanke med sin fråga om vem änkan efter sju män skall vara gift med på uppståndelsens dag.

Saddukeerna byggde enbart på de fem Moseböckerna och me­na­de sig där inte finna skäl för tron på uppståndelsen. De kan bara tänka sig det komman­de livet som en förlängning av detta liv.

Jesus antyder en tillvaro långt därutöver. Äktenskapet hör till det­ta liv och i den kommande världen är människorna ”som änglar”.

Saddukeerna känner var­ken skriften eller Guds makt. ”Gud är in­te en gud för döda utan för levande.” Redan Mose fick höra att den Gud som uppenbarade sig för honom också var Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Inför den sanne Guden är alla levande.

Uppståndelsen förvandlar allt. Redan Mose fick det bekräftat när Jesus samtalar med honom på förklaringsberget. Men sadduke­erna förblir blinda.

Vägen till denna tro går genom den kamp och förtvivlan som To­bit och Sara fick erfara.

Men de handlar inte trolöst. Deras bön och bönhörel­se föregriper uppståndelsen.

”Din död, Herre, förkunnar vi, och din uppståndelse bekänner vi, till du återkommer i härlighet.”

                                                                                                                             pater Ingmar Svanteson