Kortpredikan 16 november 2021, S. Gertrud av Helfta, jungfru

2 Mack 6: 18-31; Ps 3: 2-8a; Luk 19: 1-10

Gertrud av Helfta (d. 1302) räk­nas som Tysklands största mys­ti­ker. Re­dan som barn kom hon till klostret i Helfta och formades av dess liturgi och sakramentala liv. Efter en omvändelse prägla­des hela hennes liv av enkelhet och stor andlig frihet.

Den nittioårige Elasar visade stor inre frihet när han vägrade att äta det förbjudna svinköttet. Några av hans vänner hade anpas­sat sig. De er­bjuder honom att skaffa sådant kött som var tillåtet att äta. Också vän­ner kan svika när det gäller. Men Elasar väg­­rar.

Han vill inte ”delta i ett bedrägeri som skulle få många ungdomar att tro att den nittioårige Elasar gått över till hedendomen”. ”En försvinnande liten tid till”, vad är det bredvid ett gott sam­ve­­te? Han slipper undan människors straff, men kan inte ”fly un­dan all­härskarens hand”. Det är varken legalism eller fanatism, det är frihet.  

När hans kropp utstår tortyren säger han: ”Gud vet att hans själ i gudsfruktan utstår detta med glädje”. 

Också Elasar ”vet”. Hans samvetes visshet ligger djupare än de kroppsliga plå­gor­na.

Också Sackaios ”vet”. Jesu besök i hans hus har gett honom fri­het. Han lovar att ge hälften av sin förmö­genhet till de fattiga. Dess­utom att be­ta­la dem fyrdubbelt tillbaka, som han pressat ut för mycket av. Hans nyvunna frihet ger mer än vad lagen krävde.

Sackaios gör bot och ger med samma frihet i sin själ som Elasar praktiserade, och som den heliga Gert­rud vittnade om i sina and­liga erfarenheter och i sitt liv.

Den heliga eukaristin bekräftar Jesu ord: ”Idag har räddningen nått detta hus – Människo­sonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och räd­da det”.

                                                                                                             pater Ingmar Svanteson