Kortpredikan 14 maj 2024, S. Mattias, apostel
Apg 1: 15-17, 20-26; Ps 113: 1-8; Joh 15: 9-17
”Jag kallar er vänner.”
Det är kanske det största som Jesus säger om sina lärjungar och sin kyrka. Vänskapen är ju ömsesidig och på något sätt jämlik.
Tydligast ser vi det hos helgonen. De ”får vad de än ber om” eftersom de är ett med Kristi vilja. Kyrkan skymtar fram som ”vänskapens sakrament”.
Ett liknande mysterium skymtar fram när Judas ersätts med Mattias. Tolvtalet från det första Förbundet upprättas.
Petrus tar till orda – någon måste ta initiativet. Men det är inte ett godtyckligt infall. Petrus för de andras talan och skälet finner han i skrifterna. Profeten hade sagt: ”Må hans (Judas) ämbete övergå till någon annan.”
Petrus hade kunnat utse honom själv, men, med moderna termer, han ”ber om förslag” – vi vet inte från vem förslagen kom. Vi påminner oss Benedictus iver att också den yngstes röst i klostret skall få höras när något viktigt skall avgöras. Man skymtar de troendes samverkan. Vad är en herde utan sin hjord?
Men det är Herren som leder. Alla ber till honom som ”känner allas hjärtan. Visa oss vilken du har utvalt.” Den utvalde har svårare att förhäva sig, även om risken alltid finns.
Så kastar man lott och alla tar emot Mattias ”som den tolfte bland apostlarna!” Ingen/inget parti kan säga: ’Vi vann’.
Kyrkan förs vidare av Anden i en oförutsedd situation. Vi skymtar en ömsesidig samverkan mellan gudomligt och mänskligt, mellan ödmjuk bön och frimodigt handlande, mellan lyhördhet för Skrifterna och lydnad för vad som har skett.
Anden leder Guds folk, som blir ett vittne om sig själv som ”vänskapens sakrament”.
O du helige Ande kom. Gör oss visa av ditt råd.
pater Ingmar Svanteson
