Kortpredikan 11 juni 2019, S. Barnabas, apostel

Apg 21b-26; 13:1-3; Ps 98:1-6; Matt 10:7-13

Barnabas var ”en god man, full av helig ande och tro”. Han kände igen Guds verk i det som hände bland hedningarna i Antiochia och han blev nära medarbetare till Paulus.

Han kunde ”ge som gåva vad han hade fått som gåva”. Inte ”guld eller silver eller koppar”. Han kunde ge det han tagit emot­: ”helig ande och tro”, som hade förvandlat honom och gjort honom till ”en god man”. Han hade börjat med att låta sig själv evangelise­ras. Han kunde: ”Bota sjuka, väcka upp döda, göra spetälska rena och driva ut demo­ner."

I Apostlagärningarna ser vi det bokstavligt. Men det sker ock­så i kyrkans fort­satta historia, inte minst i helgonens liv.

De monastiska fäderna avstod helst från att an­vända för­mågan att göra synliga underverk, trots att de ofta hade fått gåvan. Ris­ken att väcka sensation var över­hängande. De började med sig själva.

De använde sin kraft åt det som är större än att uppväcka döda och bota sjuka: att driva ut vredens demoner ur den egna själen och ge plats för tålamod, att ta upp kampen mot bedrö­velse och upptäcka hur glädjen växer fram, att sätta hög­modet på svältkost och låta ödmjuk­heten växa.

Det finns alltså ingen motsättning mellan den inre kampen och det apostoliska. Det första bereder väg för det senare. Vi ser det hos Bar­nabas.

”En god man, full av helig ande och tro.”

                                                                                               pater Ingmar Svanteson