”Varför ska det drabba mig att vara flicka?”
Specialister inom psykiatrin söker sig nu utanför de inarbetade diagnoserna för att kunna fånga upp särskilt unga flickor som i åldern 9 - 11 år olyckligtvis begår självmord.
Den här gruppen måste identifieras bättre och tas om hand på ett annat sätt än att efter samtal få antidepressiva mediciner, menar erfarna psykologer och psykiatriker.
Forskningen sträcker sig under tiden över de flesta vetenskapliga gränser och jämför samhällsklimatet i olika länder.
Enligt min mening missar forskningen betydelsen av familjesammansättningen. Om den unga flickan upplever sin biologiska förändring i 9 - 11 årsåldern som ensam person, utan kontakt med äldre syskon, som upplevt samma sak, eller med en mor, som varit nära sitt barn från födseln och fram till könsmognadsåldern, kan upptäckten kännas som en dom som ingen kan undgå. "Varför ska det drabba mig att vara flicka”? Ensam inför en skrämmande framtid? Det är det här mörkret vi vuxna måste förstå kan finnas, och att många flickor där ropar på hjälp. Pojkar ropar inte på hjälp för sin pubertets skull.
Att i samhället och skolan söka förklaringar till tidiga självmord bland flickor kan av specialisterna upplevas som ett misslyckande. Objektivt är de som yrkeskår kompetenta och framgångsrika, men tycks ändå vilja ta ett slags kollektivt ansvar för det lidande som uppstått. De anser tydligen att de mer rutinmässiga insatserna för åldersgrupperna inte räcker till.
Orsakerna finns på andra områden, till exempel social ensamhet och frivillig isolering. Vad har då egentligen hänt? I alla tider har unga mäns och kvinnors könsmognadsperioder fångats upp i familjeliv och tradition. I generation efter generation har man lärt sig hur människan kommer till och hur hon utvecklas naturligt. Det har inte lett fram till suicid. I vissa kulturer har flickors övergång från barn till kvinna övervakats och allvarligt kränkts fysiskt genitalt med svårt livslångt lidande som följd.
Det är då vuxenvärlden som begår allvarliga brott.
Men det som nu ser ut att hända i ett annars välmående demokratiskt samhälle med självmord bland unga flickor är självförvållat, olyckligt och borde inte kunna hända.
Händer det ändå, sänder det orosvågor i hela samhället. Måste friska barn verkligen dö? Hur kan vi hjälpa till och på vilket sätt? Är det samhället och institutionerna som ska åläggas nya uppgifter? Finns beredskap för det? Är vi i Kyrkan rätt förberedda?
Om man går till tidens familjebildningar finner man, tror jag, andra skäl till ökningen av självmord bland unga flickor. Avsaknaden av äldre syskon och kontakt med normalt fungerande äldre familjer är en orsak. Om förskolan sedan på politisk grund tar över hemmets roll och pedagoger mammornas roll, är det sannolikt ett skäl till att vi har den situation som vi upplever och som forskningen i efterhand kan konstatera. Unga ensamma flickor som drar sig undan kontakter med andra är hela tiden i farozonen.
Hjälp kommer ibland för sent och från fel håll. Vi har nu dessutom låga födelsetal som är oroande för framtiden. Att ändra familjebildningsmönstret i det moderna samhället är erfarenhetsmässigt svårt och kanske omöjligt. Försöker man, är det en Sisyfosuppgift.
Enligt en känd psykiatriker tyder forskning på att depression, som man annars ofta sett som en förklaring, inte är det primära kännetecknet hos den yngre gruppen. Det kan göra det svårare för vården att fånga upp dessa barn, är den problematiska slutsatsen. Vilka andra kännetecken kan vi då finna? Hittar vi dem inte, måste vår första fråga ”Varför ska det drabba mig att vara flicka?”, tas på största allvar. Vi behöver familjerna, mer än någonsin. Det är inom dem lösningarna finns. Mammor, fastrar, mostrar och äldre syskon som alla erfarit menstruation och växande bröst och lever normala liv är tecken på framtid och gemenskap som övervinner alla tankar på självmord i unga år. Saknas dessa personer i unga flickors närhet ökar, som jag förstår det, risken för suicidala tankar och till slut fullbordat självmord.
diakon Göran Fäldt
