oktober 2025

Det åttonde kapitlet i Romarbrevet är dess teologiska höjdpunkt. Paulus inleder med en proklamation: ”Det blir ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus.” Den nöd och oförmåga som aposteln vittnade om i sjunde kapitlet får nu sitt svar: ”Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud.”

Paulus beskriver sin inre kamp. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Hans ord kan ge intryck av total maktlöshet, men Paulus är inte identisk med sitt onda. Synden är något främmande. ”Det är inte jag som handlar, utan synden som bor i mig”.

”Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus, vår Herre.” Det onda slutet kallas ”lön”, men det goda slutet kallas gåva. Människan ställer sina lemmar och krafter antingen i orenhetens och laglöshetens tjänst, vilket leder till död, eller i rättfärdighetens tjänst, vilket leder till helighet och liv.

I Romarbrevets femte kapitel har Paulus undervisat om tillvarons förvandling genom Kristi död och uppståndelse. I sjätte kapitlet undervisar han om hur människan genom dopet får del av denna förvandling. Dopet är livets största gåva, men den tas emot i tro och är därför också ett val. ”Ni valde” säger aposteln, ”att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i”. Den döpte har valt att ställa sina ”lemmar” i ”rättfärdighetens” tjänst.

Aposteln ger korta men hisnande beskrivningar av villkoren för alla människor efter Kristus. Alla är av naturen Adams barn, men alla är också benådade genom den nye Adam, Kristus. Adams överträdelse ledde till ”en fällande dom för alla människor”. Kristi, den nye Adams, rättfärdiga gärning ”ledde till frikännande och liv för alla människor”.

Abraham tvivlade inte på det löfte han hade fått av Gud. Han var förvissad om att Gud både ville och kunde infria sitt löfte. Detta gäller inte bara Abraham. Paulus tillämpar det på dem som ”tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus”.