januari 2025

Antonius drabbades av kallelsen till fullkomlighet, att bli helad, fri från halvhet och splittring. Han levde över hundra år. Han lärde sig genomskåda demoner­na som kommer till oss i form av onda tankar. ”De är svaga och kan inte annat än hota. Vi skall inte alls vara räd­da för dem.” De onda tankarna känns igen på sin frukt, ”modlöshet i själen, upprörd­het och oreda i tankarna”.

”Genast försvann spetälskan.” Befrielsen är för Kristus ett ögonblicks verk. För oss motsvarar det den sakramentala verkligheten: Dopet, avlösningen, kommu­nionen. Men också det första tecknet på omvändelse och kallelse som erfars. Då allt är rent och klart. Den första kärleken. Men tiden går och människan har kort minne.

Benedictus´ lärjunge Maurus är kanske mest känd genom att han gick på vatt­net för att rädda sin yngre medbroder, Placidus, när denne hade fallit i sjön och höll på att drunkna. Benedictus hade märkt vad som höll på att hända med Placidus. Han ropade på Maurus och befallde honom att skynda till undsättning. Maurus lyder, utan att tveka, och märker inte att han går på vattnet. Hans in­grip­ande räddar Placidus.

Den åttonde psaltarpsalmen återges i Hebreer­­bre­vet enligt den grekiska översätt­ning­en. Psalmen blir än­nu ett bibliskt vitt­nesbörd om den Herre som brevets in­led­ning för­kunnar som Guds Son. Psalmen kan fortsätta: ”Med härlig­het och ära krönte du honom, allt la­de du under hans fötter”. Samtidigt påminns vi om att vi inte är där riktigt än. ”Ännu ser vi inte att allt har lagts under ho­nom”. Bre­vet talar om att han blev ”fullkomnad genom lidande”, men fort­sät­ter: ”Mitt i för­­sam­­lingen skall jag sjunga ditt lov.”