augusti 2023

Den svages starka tro. Jesus har på sina vandringar kommit utanför Israels område. Han möter en kana­ne­isk kvinna som tilltalar honom. Hon tillhörde något av de folk som fått ge plats för Is­ra­els folk och som tillbad andra gudar än Abrahams Gud. Nu kommer hon fram och ropar: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en de­mon”. Men Jesus ger henne inget svar. Hans lärjungar irriteras på hennes ropande och ber Jesus att sända i väg hen­ne; kanske med betydelsen att ge henne hopp om att få hjälp.

”Herren, vår Gud, vill vi tjäna, och hans röst vill vi höra.” Det är folkets svar när Josua ställer det inför valet vilken Gud de vill tjäna, avgudarna eller den Gud som utvalt dem. Själv sade han: ”Jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren”. Folket påminner sig själva om att Gud befriat dem ur Egypten och fört dem hela vä­gen, förjagat deras fiender och gett dem deras land.

Människan behöver en plats att leva på. Så var det för Adam och Eva i paradiset. När Gud genom Josua ingår förbund med sitt folk ger han det ett land att ta i besittning och att leva i. Detta har sin historia, ibland dramatisk och fylld av strid. Men allt har en djupare mening och historien pekar framåt mot ett yttersta mål.

Det som Mose förberett får sin första uppfyllelse genom Josua. Josua är samma namn som Jesus. Det mosaiska förbundet full­bordas i det nya förbundet genom Jesus. Men det nya finns redan fördolt i det gamla. Vi ser en grandios bild – prästerna, bärande på förbunds­arken, står på torr mark mitt i Jordan, medan folket i skydd av den går in i det utlovade landet – bilden för vägen in i Guds rike, Kristi påsk, hans och vårt dop. De hotande kaos­mak­terna hålls tillbaka och en väg öppnas.