juni 2019

"Se på himlens fåglar, se på ängens liljor." Det är ingen dålig upp­­ma­ning på själva midsommardagen. Her­ren skulle inte ha sagt så om inte naturen varit något gott, ett utflö­de ur skönhetens källa. Vi uppmanas att se. Problemet finns i människans öga, att hon inte ser med ren blick. Världsliga bekymmer gör att hon inte upptäcker, förundras och gläds. Be­gär och åtrå förblindar.

Paulus sänker sig till korinthiernas nivå. Han skryter och talar ”i dårskap”. Han är hebré, israelit och Abrahams ättling som de. Han har tjänat Kris­tus ännu mer. Hans meritlista är överväldigan­de: fängelse, spöstraff, ste­ning, skeppsbrott, faror, arbete, vaka och slit. Men så anar man listen i hans dåraktiga tal. ”Om det ändå skall skrytas, vill jag skryta med min svaghet”. Allt han har gjort är egentligen ett vittnesbörd om något annat än vad som syns, om någon annan, som verkat i hans svaghet.

Paulus vet sig ingen råd med församlingen i Korinth. De har av självutnämnda lärare låtit sig lockas bort från det evangelium han för­kun­nat för dem. Vi vet inte vari irrläran bestod. Han kallar det ”en annan Kristus”, ”en annan ande”. Han har trolovat församlingen med Kristus och ”vill överläm­na en ren jung­fru till honom”. Han vakar över församlingen ”lika svart­sjukt som Gud”. Relationen mellan Kristus och den troende tål inga riva­ler. Det är samma intensitet när Benedictus uppmanar oss att ”ingenting föredra framför kärleken till Kristus”.