Palmsöndagen

Kära bröder och systrar, vi firar idag Passionssöndagen. Efter den kommer den stilla veckan och de Heliga tre Påskdagarna. På tisdag samlar biskopen präster och diakoner för att fira oljevigningsmässan i S:t Eriks katedralen med många systrar och troende närvarande. Idag närmar vi oss det stora mysteriet Jesu lidande, död och uppståndelse. Men vi ska se att hans lidande också var ett inre, andligt lidande. På vilket sätt?

Kära bröder och systrar, Det är en nåd för oss att varje Palmsöndag följa Jesus på vägen från Pilatus’ domstol till korset på Kalvarieberget utanför Jerusalem. Det är en nåd som för oss närmare vår Frälsare och stärker oss i vår tro på Honom. Här under dessa timmar då Jesus först rider in i staden på en ung åsnas rygg och tar emot folkets hyllningar och sedan förkastas och döms till döden, utspelar sig också vårt eget drama. Vi lever, förkastar oss själva, återvinner oss själva och uppstår i tron på Jesus. Vi pånyttföds genom Honom, vi omformas genom Honom och vi följer Honom som den Gode Herden som leder oss genom den trånga porten till det öppnade Paradiset.

Mycket folk befann sig i Jerusalem för högtiden. Så snart de hörde att Jesus var på väg, tog de sig en annan väg för att hälsa honom, som Israels konung. När Jesus satte sig på åsnan, kom folket ihåg Skriftens ord: ”Frukta inte, dotter Sion. Se din konung kommer sittande på en ungåsna” (Joh 12:15). Jesus låter detta ske helt medvetet. Folket får hylla honom som man hyllar en konung. Fariseerna däremot såg sig återigen som förlorare i folkets ögon. De kunde bara konstatera att ”alla sprang efter” Jesus. ”Välsignat är vår fader Davids rike som nu kommer. Hosianna i höjden!” (Mk 11:9-10), ropade folket.