Predikan Trettondedag Jul, Epifania - Herrens Uppenbarelse 2023

Vi är inte kallade att allmänt ”söka” och ”vara öppna”, utan att trofast låta Jesus Kristus finna oss.

Jes 60: 1-6; Ps 72; Ef 3: 2-3, 5-6; Matt 2: 1-12

Kära systrar och bröder i Kristus,

I vår tid hör man ofta uppmaningen att vara ”öppen”: i media, politiken, på arbetsplatser, även i kyrkan. En vettig specificering kunde ju vara att man ska vara öppen för det som är bra och sluten för det som är dåligt. Annars blir den allmänna ”öppenheten” bara ett annat namn för relativism.

Applicerad på trons område betyder en sådan hållning att livet går ut på ett ändlöst sökande utan att finna något särskilt som är sant, och därmed också kan utmana; liksom att olika religioner egentligen bara är olika vägar till samma sak. Gud är inte så intressant, bara man tror på ”något”, ett allmänt, gudomligt väsen som antingen förblir en avlägsen, abstrakt ”kraft”, utan krav på oss och därför också utan omsorg; eller slutligen vår egen uppfinning, med syftet att bekräfta alla våra handlingar och val, och att så producera ”feelgood”. Meningen med hela tillvaron blir så beroende av våra känslor och prestationer, och därmed begräsande av våra brister. När jag inriktar mig på att ”frälsa” mig själv med ett materiellt, socialt och emotionellt bekvämt liv och därutöver ett allmänt och oändligt andligt sökande när jag är på humör för det, finns slutligen inget hopp.

En sådant tänkande motsägs emellertid kraftfullt av den historiska händelse som vi firar i dagens högtid. Vi hörde i evangeliet om de österländska stjärntydarna, persiska filosofer och präster, och deras besök i Betlehem. Lockade av stjärnan, eller, för att tala med vetenskapen: en supernova kombinerad med en samordnad position, en konjunktion, mellan planeterna Jupiter – som i antik persisk astrologi symboliserade den babyloniska huvudguden – och Saturnus – som symboliserade det judiska folket. En konjunktion som astronomin vet inträffade vid tiden för Jesus födelse. Genom att lägga samman hedniska legender med då kända, judiska profetior om Messias, av vilka vi hörde en i dagens första läsning ur profeten Jesajas bok, blev stjärntydarna övertygade om att det himlafenomen som de hade observerat, pekade på ankomsten av en mycket speciell, judisk kung, vars styre inte bara skulle påverka judarna.

Den händelse vi kallar ”Epifania” och firar idag, sänder två mycket tydliga budskap till världen, i alla tider.

Först detta: Allt andligt och religiöst, allt sökande av svar på existentiella frågor, måste vara riktat mot Jesus Kristus; Guds fullständiga uppenbarelse av sig själv och därmed också av oss och ändamålet med vår existens. Barnet i krubban, som också är världens skapare och därför Herre över all materia och alla naturlagar, med full kunskap om människans alla profetiska traditioner, sätter stjärntydarna i rörelse för att söka efter mer kunskap utifrån den judiska, bibliska uppenbarelsen och finna honom, Messias, Guds utvalde befriarkung av Israel och därigenom av hela världen. Jesus Kristus, Herren, har alltid kontroll.

Det andra budskapet är att Israels tro, i det vi kallar det Gamla förbundet, inte var en religion bland andra. Den var dengudomliga uppenbarelsen; av universums skapare, Herren över kosmos, som utvalt ett folk för att förbereda sitt inträde i sin egen skapelse, för frälsningen av alla folk, så som Aposteln Paulus beskrev det i andra läsningen ur Efesierbrevet. Och som vi hörde i responsoriepsalmen: ”alla folk skall tjäna honom”. Detta är Guds metod för att åstadkomma mänsklighetens enhet, övervinna all splittring: Inte genom att påstå att alla religioner är lika, utan genom bli människa och tillgänglig för alla, genom Israels tro. Detta är Gud som ingen annan religion känner eller tillber honom: Gud som kommer till oss. Inte som en idé, en bok, en regel eller en avatar – men som fysisk person i vår fysiska värld.

Vårt sökande spelar slutligen inte så stor roll. Vi blir uppsökta, av Gud som öppnar sitt eget hjärta, sin personliga kärna, för oss; som kommer för att lida och dö som människa, för att döden inte längre ska ha någon skrämmande makt över oss. Vi måste tillåta oss att bli funna, tilltalade av den levande och personlige Guden, den ende Guden. Och det är raka motsatsen till vad den moderna, ospecificerade andligheten erbjuder.

Självklart ställer Gud som söker oss också krav, om vi fritt vill svara på honom, eftersom sann kärlek bryr sig. Krav som materialiseras i den Katolska kyrkans lära; Kyrkan som Kristus själv har gett i uppdrag att tala för honom. Krav som den Gud som älskar och söker oss, erbjuder all hjälp vi behöver för att uppfylla. Genom främst de sju sakramenten som förmedlar gudomlig nåd som riktar och stärker vår vilja att göra Guds vilja. Vi behöver inte vandra helighetens väg på egen hand. Han går med, ger den kraft vi behöver, om vi bara tar emot honom när han söker, kallar, oss.

Och tar emot honom gör vi genom att som de vise männen frambära en gåva, den mest passande, den enda han vill ha, till vår Herre; nämligen gåvan av oss själva. Allt det som är tomt, vanmäktigt och oförmöget i oss, för honom som Skaparen, som skapar allt ur intet, att göra vårt liv till sitt verk. Allt som är våra förmågor, för honom som Ordet att fylla och leda. Allt som är våra synder, för honom som Frälsaren att förlåta och läka och så konkretisera sin kärlek.

Vi hörde i evangeliet att stjärntydarna ”tog en annan väg hem” från Betlehem. När vi nu frambär oss själva med den Heliga Mässans offer, som gåvor åt Fadern, och i den Heliga Kommunionen tar emot gudomligt liv för att stärkas i alla små och stora offer vi, med Herren Jesus, behöver göra för sanningen och kärleken i våra liv – varför då inte be honom att visa dig hur din väg hem från Betlehem denna Jul kommer att se ut?

                                                                                                             pater Thomas Idergard