Predikan Skärtorsdagen 2026
"Det katolska prästämbetet, instiftat av Jesus själv, hjälper oss att leva i Guds nu"
2 Mos 12: 1-8, 11-14; Ps 116; 1 Kor 11: 23-26; Joh 13: 1-15
Kära systrar och bröder i Kristus,
Ikväll och kommande dagar minns vi inte händelser i förgången tid så som man t ex tittar på ett gammalt fotografi. Istället vördar vi verkliga, historiska händelser för att de gör det möjligt för oss att alltid kunna leva i Guds ”nu”. Skärtorsdagens liturgi firar två avgörande förutsättningar för detta: Eukaristins och ämbetsvigningens sakrament.
Jesus instiftar den Heliga Eukaristin vid sin sista nattvard med apostlarna. Men Eukaristin i sig är något mycket större än en nattvard, eftersom Kristus där är närvarande med hela sitt liv. Den är ett offer, i formen av en måltid.
I antikens judendom var stora måltider, inte bara vid påsk, ett slags ”mini-gudstjänster” som ville återspegla offerliturgin i Jerusalems tempel för alla som inte kunde vara där. Det hebreiska ordet för ”åminnelse” hade en särskild betydelse: Välsignelsen av måltidsgemenskapen vid firandet av en händelse i frälsningshistorien, överförde, så att säga, Guds verkan från händelsen då, till nuet. Och deltagarna bad om att i tacksägelse få ge, offra, sina liv, till Gud, i meningen att i allt försöka göra Guds kärleksfulla vilja.
För vad som måste ha varit förvånade lärjungar, organiserar Jesus hela sin sista nattvard som en förändrad påskmåltid – t ex äger den rum ett dygn för tidigt – för att visa den egentliga befrielse som påskens åminnelse hädanefter ska göra närvarande. Så kunde bara någon med gudomligt anspråk göra.
I påskens måltidsliturgi användes fyra omgångar, eller kalkar, vin. Den första inledde festen, den andra presenterade berättelsen om händelsen, den tredje var välsignelsens kalk, för trons gemenskap, och den fjärde och avslutande, det lovprisade fullbordandets kalk. När Jesus under måltiden proklamerar det Nya förbundet gör han det, vet vi från Nya Testamentet, med välsignelsens kalk, den näst sista. Men han gör nu en referens till sitt eget blod genom att likställa det med det blod från templets djuroffer som bestänktes ur kalkar för att markera just försoning.
Efter välsignelsens kalk, den näst sista, avbryts nattvarden helt plötsligt och sällskapet går ut – utan någon fjärde, fullbordande kalk. Men det är planerat. Jesus har just innan sagt att han inte ska dricka något mer vin, dvs delta i fest, förrän han är i sin Faders rike.
Och vad händer sedan på korset? Jo, Jesus säger att han är törstig och erbjuds av de romerska soldaterna, för fortsatt förnedring, surt vin på en svamp. När han har tagit det utropar han att ”det är fullbordat” och dör. Där på korset, nästan ett dygn efter nattvardens slut, tömmer Jesus den fjärde kalken; fullbordandets kalk. För där är nu slutligen Faderns rike – i det enda offer som försonar Gud och människan. Och där blir den verkliga innebörden av påskens befrielse uppenbarad.
Eukaristins sakrament instiftas vid nattvarden men avslutas på Golgata, och är ett offer som med den hebreiska åminnelsens logik utsträcks till nuet, närhelst det firas. Allt för att i nuet förmedla vad det var när offret gjordes: Guds frivilliga gåva av sitt liv. Dvs Guds nåd. Med instiftandet av Eukaristin omvandlar Jesus sin korsfästelse från en vanlig, romersk avrättning till ett frälsande offer.
När Jesus just innan nattvarden börjar reser sig för att utföra det som normalt var tjänarnas syssla, att som tecken på husets gästfrihet tvätta gästernas fötter, säger han att gemenskapen med honom – den som Eukaristin ständigt förnyar – vill få oss att tjäna, ge honom vidare; att offra oss för sanningen och kärleken i ord och handling, för andras frälsning. Sådan är uppgiften för det allmänna prästadömet, alla döptas kallelse, vilket understryks av den fottvagningceremoni som den här kvällen genomförs i framförallt församlingskyrkor och domkyrkor över hela världen.
Men Jesus fottvagning av apostlarna är framförallt instiftandet av det Nya förbundets prästämbete, det vi känner som det särskilda, sakramentala prästadömet, i tjänst för alla döptas allmänna prästadöme. Till skillnad från alla andra omvittnade måltider under Jesus offentliga liv äter han sin sista nattvard enbart i kretsen av sina tolv apostlar som han nu viger till ett ämbete. Fottvagningen kopierar nämligen Moses installationsritual för det Gamla förbundets präster, och det ord som Jesus använder för sin gemenskap med apostlarna i denna ritual, är det ord som betecknade tempelprästämbetets särskilda gemenskap med Gud.
Det prästämbete Kristus bygger på sina apostlar är ett övernaturligt ämbete – medan vi som innehar det förstås förblir fullt naturliga. Genom detta ämbete blir Jesus som Kyrkans brudgum närvarande i förvaltandet av sakramenten och i förkunnelsen av Kyrkans oförändrade lära från apostlarna. Därför går det inte att se på det sakramentala prästämbetet som på ett jobb, och anlägga världsliga kriterier på det, som t ex jämställdhet. Om Jesus hade velat det, hade han själv instiftat prästämbetet på ett annat sätt. Nu har vi fått det i den form som det är, inte för oss att överpröva och manipulera, utan för oss att omfamna och blir tjänade av. Att hela livet byggs kring uppgiften att sakramentalt göra Kristus själv närvarande, är det sakramentala prästämbetets speciella fottvagning, tjänst, uppoffring. Det är en kallelse vars villkor inte bara är satta utan levda av Herren själv.
Tack vare detta ämbete kan alltså Kristus offer i Eukaristin, liksom nåden i Kyrkans övriga sex sakrament – han själv i hela sin person – alltid vara närvarande. Inte som symbol eller bild, utan sant och verkligt, här och nu. Det behövs alltså ett ämbete som är Guds avskilda verktyg för att göra det möjligt. Utan det finns ingen giltig Eukaristi med hans fulla närvaro.
Kära systrar och bröder, precis som den där kvällen i nattvardssalen i Jerusalem för nära 2000 år sedan, kastar också vår omvärld mörka skuggor in i vår gemenskap kring det heliga. Precis som omvärlden gör i varje tid. Varför skulle vår tid vara mer fredad? Så uttrycks återigen människans och världens ständiga behov av frälsning.
Precis som en gång nattvardssällskapet, bryter också vi snart upp och går ut i natten. Vad vi då bär med oss är inget fromt minne. Utan närvaron av det heliga, det eviga, sanningen och kärleken bortom all oro, all mänsklig svaghet och synd. Denna närvaro av det heliga som vi bär med oss försäkrar att döden och lidandet inte har sista ordet; ger oss hopp och just därför rör oss till handling, om än bara så liten, om än bara där vi befinner oss. För det är slutligen inte så ”bara”; det är ett hopp som alltmer vill förändra oss, och genom oss våra relationer, och göra alltmer av världens ”nu” fyllt av Jesus Kristus och hans kärlek som tjänar utan några krav på att få tillbaka. Och som just därför slutligen får hundrafalt tillbaka eftersom den är närvaron av Guds eviga liv. Amen.
pater Thomas Idergard
