Predikan Påskvakan 2026

”Att ljuset till slut ska segra över mörkret stämmer inte alls om Jesus inte har uppstått - och just för att Jesus har uppstått är det Glad Påsk!"

1 Mos 1: 1 - 2: 2; 2 Mos 14: 15 - 15: 1; Hes 36: 16-17, 18-28; Rom 6: 3-11; Ps 118; Matt 28: 1-10

Kära systrar och bröder i Kristus,

Med Jesus uppståndelse från de döda har den nya skapelsen fullt ut blivit närvarande mitt i den gamla, och det nya livet möjligt att bli delaktig i. Det sker genom tron på den Uppståndne liksom i Kyrkans sju sakrament, inte minst dopet, som vi på ett särskilt sätt tackar för i denna natts uppståndelsefirande, och i en livsresa där tron får ta alltmer gestalt i våra gärningar.

I den nya skapelsen kan döden därför inte på djupet skada, eller riva ner något i, oss. Den skrämmer oss inte och kan inte användas för att skrämma oss. Detta är uppståndelsens budskap till världens alla tyranner och våldsverkare, stora och små, i alla tider. För de kan alla vara säkra på nederlag.

Korsfästelser var ett uttryck för Romarrikets maktutövning, byggd på naket och brutalt våld. Jesus uppståndelse visar att våldet, ja, t o m döden, inte har sista ordet. Rom faller så småningom, undergrävt bl a av Kyrkans och uppståndelsens nya ordning. Och det ska gälla för alla Roms stora och små efterföljare, överallt och i alla tider. Jesus säger ju själv i Johannesevangeliet, strax före sin död, att när han ”blir upphöjd från jorden”, dvs korsfäst, för att ”dra alla till mig”, dvs slutligen etablera brofästet för Guds rike, så blir det ”domen över denna världen” med vilken ”denna världens härskare”ska ”fördrivas”[1]. Det kanske inte sker så snabbt som vi av goda skäl kan önska. Det kanske inte sker så att vi får se det nu. Men det kommer att ske. Genom Guds kraft, i Guds tid, på Guds sätt.

Med Guds rikes slutliga inbrott genom uppståndelsen, kommer rättvisan. När personens insikt om det rättvisa blir till omvändelse och beredvillighet till bot, i proportion till konsekvenserna av synder och brott, öppnas vägen för Guds barmhärtighet. Barmhärtigheten betyder inte att det onda inte skulle vara ont. Men den betyder att det onda inte kan bestå: ytterst att döden bara har blivit en tröskel.

Och som tröskel tvingar döden oss inte längre att sätta oss själva i främsta rummet, i rädsla för att allt snart tar slut. För i den nya skapelsen och i uppståndelsens liv tar inget slut. Därför kan, ja vill och bör, vi redan nu börja leva och älska som Gud lever och älskar, och bli dem vi var tänkta att bli. Så som Jesus visat oss och själv genom Kyrkans förkunnelse och sju sakrament hjälper oss med.

I uppståndelsens nya liv försöker vi prioritera alltmer efter Guds värdeskala och se jagets kortsiktiga viljor och behov med nya, rätta, proportioner. Och då kan vi nu finna något att avstå från av det vi inte behöver, något att lägga till av det vi borde göra mer av, eller både och. Inte bara som fasteoffer, även om det kan börja så, utan som ett uttryck för vår vilja att alltmer vara del av den nya skapelsen, oavsett tid på året; att alltmer leva i och med Guds vilja, för och genom oss, våra kroppar och därmed våra handlingar, redan här och nu. En livsresa som når sitt mål och fullkomnas i vår kroppsliga uppståndelse som Jesus.

För detta bärs vi av vår tro. Att tro är att lita både på Jesus självanspråk och alla ögonvittnens bekräftelse; på den kedja av förtroende som binder samman kristna av alla generationer, i alla kulturer, under 2000 år; från Maria från Magdala och den andra Maria vid den tomma graven, via övriga hundratals samtida ögonvittnen som Aposteln Paulus berättar om och missionen som breder ut Kyrkan över världen, ända fram till den som överlämnade tron till just mig.

Det kan inte finnas någon neutralitet i relation till Jesus och den han säger och visar att han är. Bara om Jesus har uppstått finns det en mening och ett hopp om att allt som händer här inte definierar oss. Bara då stämmer det som människan alltid hoppas på, och som många säger, att ”ljuset ska segra över mörkret”. Bara om Jesus har uppstått har ljuset, det som i denna natts liturgi symboliseras av påskljuset, verkligen segrat, och resten blir en transportsträcka där vi, var och en, och, genom oss, alla vi har relation till, kan växa in i den segern. Denna transportsträcka kan vara svår och lång. Men den är, sedd med trons ögon, en transportsträcka. För den har ett mål som också är dess drivkraft.

Med våra fysiska ögon, i historien och i nyheterna runt omkring oss, ser vi ingen automatik av lyckliga slut. Tvärtom. Det lyckliga slutet finns inte naturligt, i det vi själva förmår. Men säger vi ja till att se med trons ögon ser vi att det finns och tar sin början i Jesus Kristus kroppsliga uppståndelse från de döda. Bara med trons ögon finner vi det sanna och bärande hoppet.

Därför säger vi Glad Påsk – för Han gick in i och besegrade döden för att döden ska ”gå förbi” oss. Och det hebreiska ordet ”Pesach” från vilket vårt ”Påsk” kommer, betyder just ”gå förbi”. Nu vill Gud att vi, medvetna om att döden, med Jesus i våra liv, kommer att gå förbi oss, ska förbereda oss på, och redan här börja leva i, vår egen uppståndelse.

Kristus är uppstånden – ja, han är sannerligen uppstånden!

Pater Thomas Idergard

[1] Joh 12:31-32