Predikan Kristi Kropps och Blods Högtid 2026
"Alla är välkomna, utan undantag - men inte på egna villkor utan på Kristus villkor som är kärlekens villkor"
5 Mos 8: 2-3, 14-16; Ps 147; 1 Kor 10: 16-17; Joh 6: 51-58
Kära systrar och bröder i Kristus,
Efter julen, fastan och påsken, med fokus på Guds Sons jordiska liv, följer Pingsten och Heliga Trefaldighet, högtider som betonar hans gudomlighet och hur han finns och leder oss från himlen, verklighetens eviga, och faktiskt alltid närvarande, dimension. Allt kulminerar i dagens högtid som handlar om hur vi får del av hans uppståndna liv.
För idag får vi särskilt tacka Gud för Altarets allraheligaste sakrament, den Heliga Eukaristin, som Andra Vatikankonciliet betecknar som ”det kristna livets källa och höjdpunkt”; en sammanfattning och representation av det verkligt unika i den tro som oförvanskat förts vidare i traditionen och ordningen från apostlarna, till oss här idag.
I den Heliga mässans offer av bröd och vin blir Jesus offer på korset, precis som han själv uttryckligt har sagt, närvarande i varje tid och på varje plats, och i Kommunionen ger Gud tillbaka våra gåvor till oss men nu omvandlade, förmerade, till något vi aldrig kunde åstadkomma: delaktighet i Kristus uppståndna liv.
Den Heliga Eukaristin är därför ingen smårätt på ett smörgåsbord att plocka enskilt som man ”känner för”. Den instiftades av Herren vid hans sista måltid, nattvard, men den är något mycket mer än en ”nattvard”. Båda våra läsningar och vårt evangelium idag betonar hur Gud erbjuder människan gemenskap med sig, något vi inte kan ordna på egen hand från ”vårt håll”, och att detta erbjudande inte bara förmedlas genom intellektets aktivitet, tanken, utan bärs av brödets och vinets materia, in i vår materia.
Materian är inget som i sig själv är en motsats till det andliga, eller som står till vårt förfogande för att antingen ignorera och övervinna som i österländska religioner och spiritualiteter, eller manipulera enligt postmodern filosofi som exempelvis transideologi. Materian behöver frälsas eftersom människan efter syndafallet, genom arvsynden, hanterar den tvärtemot vad Gud, materians skapare, hade tänkt. Och det är av det skälet som Gud själv blir materia, kommer till oss i mänsklig gestalt för att förklara och visa en väg till. Det är våra konkreta, fysiska liv, inklusive allt det vi gör med och genom våra kroppar, som är kallat till att bli gudomligt och verktyg för Guds vilja i våra och världens liv. Med sitt människoblivande, det som ständigt fortsätter i Eukaristins sakrament, vill Gud ge oss möjlighet att bli små, vandrande ”behållare" för gudomligt liv här i världen. För vår egen och andras frälsning.
Som all materia befinner sig den Heliga Eukaristin i, ja, definieras av, ett sammanhang. Sakramentet kan faktiskt bara vara just det Jesus instiftat det som om den firas med de förutsättningar som han, och inte vi själva, har bestämt.
Och det sammanhanget är Kyrkan. Den Kyrka Kristus bygger på sina apostlar, de första biskoparna, i vars krets som han håller sin sista nattvard. Alla andra kända måltider som Jesus intar under sin offentliga verksamhet sker med många skilda personer, kvinnor och män, från alla skilda delar av samhället. Men vid den sista nattvarden är bara apostlarna närvarande, för att han där viger dem, genom fottvagningen och sin översteprästerliga bön, till det ämbete som sedan i Kyrkan i alla tider gör det möjligt för honom att bli närvarande bland oss i sakramental form.
Den katolska synen på hur Eukaristin, det vigda ämbetet till diakon, präst och biskop och Kyrkan hänger ihop, bygger på Herrens eget handlande och egna ord, apostlarnas undervisning och därutöver förklarande och fördjupande beslut vid Kyrkans koncilier, i synnerhet de tre senaste: Trient, Första Vatikankonciliet och Andra Vatikankonciliet.
Vår tillit, vilja att i tro överlåta oss, till Kristus visar sig, blir materiellt verklig, i vår tillit och vilja att i tro överlåta oss till Kyrkan och hennes ordning i obruten förbindelse, genom tro och ämbete, med apostlarna. Den förbindelsen är inte för oss att bryta med, välja ut delar av eller ”modernisera” efter vårt gottfinnande, utan att tacksamt ta emot och vårda. Att Herren vill att formerna för, och innehållet i, sakramentet förblir så som har menat och visat, blir tydligt genom hans ord i dagens evangelium. När människor reagerar negativt, mjukar han inte upp sina ord eller säger att han talar symboliskt. Nej, han upprepar och inskärper att det rör sig om något som är hans kropp och blod, inte som ”symboliserar" det.
Det grekiska ord som evangeliernas original använder för hans ord vid den sista nattvarden, ”detta är min kropp”, är ett ord för ”vara” som understryker varandets konkreta, verkliga, här-och-nu, form; ”estín”. Att vara på ett påtagligt, konkret sätt, här och nu. Jesus har instiftat ett sakrament som är hans uppståndna och eviga liv, offrat för oss.
Offer är inte populärt i en kultur som handlar om att ”ta för sig”. Men det är till slut vad kärlek är: viljan till den andras väl för den andras skull, och därmed till att ge sig själv för det utan att tänka på vinster eller förluster; bara på den älskade andras bästa. Vi tillber och vördar Altarets Allraheligaste Sakrament eftersom vi tillber och vördar Herren Jesus Kristus, som sant och verkligt närvarande i det. Och vi vill att denna tillbedjan och vördnad ska göra oss och våra liv mer till offer för Faderns vilja som alltid är den fulla sanningen och den fulla kärleken. Vad kulturen runt om oss än må tycka.
Det enda som krävs av oss är vårt samarbete. Alla bjuds in till det; alla, utan undantag. Men inte på våra egna, utan på Kristus villkor. Och det är en inbjudan som du, Oliwer, idag väljer att tacka ja till när du blir upptagen i Kyrkans fulla gemenskap. På så sätt tar du ett personligt ansvar för den kristna enheten så som Jesus själv visat att han vill ha den: under Petrus, och därmed hans efterträdare, och därigenom i gemenskap med troende i alla tider. Som alla har stärkts här i tiden, för sin vandring genom lidande, mörker och mödor, till det eviga livet, av den Heliga Eukaristin så som Kyrkan, under Petrus, har erbjudit den.
Med Kristus bokstavligen i oss, kan vi formas efter honom. Vi får kraft att rikta allt i vårt liv – kropp, själ, ande, psyke, känslor – mot tillvarons eviga dimension, ”Guds värden”, och ordna allt här efter hur det tjänar Gud och Guds vilja. Så blir också våra liv till offer, utgivande i kärlek. Att som du, Oscar, idag ta emot din första Heliga kommunion, är att ta ett viktigt, konkret steg i detta nya liv, byggt på Guds logik, där ett offer för Guds vilja ger tusen gånger tillbaka. För dig och alla som kommer att möta dig. Och i tillit till det du inte alltid, ja, oftast inte alls, kan se.
Kära vänner! Idag påminner vi oss framförallt om att en värld helt byggd på Eukaristins offer vore en annan värld: himmelriket. Och dit vi är på väg, stärkta av Herrens sanna kropp och blod; gudomlig kärlek i en form som vi kan se, smaka, äta och så låta bli del av oss själva. Till Guds större pris och ära. Amen.
pater Thomas Idergard
