Predikan Kristi Himmelsfärdsdag 2021

Att leva på jorden men på ett himmelskt sätt

Apg 1: 1-11; Ps 47; Ef 1: 17-23; Mark 16: 15-20

Kära systrar och bröder i Kristus,

Tiden mellan sin uppståndelse och himmelsfärd har Jesus använt till att etablera sin Kyrka och instruera dess första biskopar, dvs apostlarna, i den tro som de ska bevara och föra ut i världen, ”till jordens yttersta gräns”, som Jesus själv uttryckte det i första läsningen ur Apostlagärningarna. Hans närvaro i världen fr o m nu är just genom Kyrkan, den trosgemenskap som vittnar och ger delaktighet i det gudomliga livet, och som bara om tio dagar, dvs vid Pingsten, ska få det hon slutligen behöver för att alltid kunna bära denna närvaro; den Helige Ande. Och så kunna vara Kristus kropp, som Aposteln Paulus beskrev i andra läsningen ur Efesierbrevet; den som utför Kristus vilja i världen, för att fylla upp alltmer av världen. Tills Herren själv kommer åter och fullbordar allt.

När Jesus går ut ur den personliga synlighetens realitet är den skapade materian redo att lyftas in i Treenighetens eviga realitet. När det sker blir bandet av kärlek i Treenighetens liv, dvs den Helige Ande, som på ett unikt sätt ges åt Kyrkan, del av världens synliga realitet. Så är Kristi himmelsfärd ett utbyte: det fysiska går in i det andliga och det andliga utgjuts över det fysiska. Så att Gud verkligen kan vara ”konung över hela jorden”, som vår responsoriepsalm beskrev det.

Gud och skapelsen är förenade, trots att arvsynden drar oss till att splittra och skilja åt. Men den som tror på Jesus Kristus och försöker leva av Kyrkans förkunnelse och sju sakrament, kan redan här i tid och rum av Anden göras delaktig i den eviga realitet som också förändrar och förnyar allt fysiskt. Det är inget avlägset eller platonskt ideal, utan en verklighet som också innefattar det fysiska, vår och alltings materia, och som vi erbjuds genom övernaturlig nåd, dvs Guds frivilliga gåva av sitt eviga liv, när de historiska händelser vi firar i Kristi himmelsfärd och Pingst har ägt rum.

För apostlarna är därför Kristi himmelsfärd inte något avsked, utan nästa kapitel i deras liv med Kristus. Jesus har inte farit ”bort och iväg” utan är med Kyrkan, och därmed också med var och en av oss som vill tillhöra henne, på ett tidigare okänt och helt unikt sätt. Bildspråket i dagens evangelium visar tydligt hur apostlarna och den tidiga Kyrkan, som gett oss evangelierna, uppfattar hur Jesus nu fortsätter gå med dem, men på ett nytt sätt, i det han uppdrar åt Kyrkan att göra: förkunna tron, förvalta sakramenten, bekämpa det onda och tillåta honom att göra mäktiga tecken genom henne och hennes troende. För Kyrkan är Jesus alltså inget minne som lite pliktskyldigt vårdas med jämna mellanrum. Utan någon som finns med henne i hennes ständigt, levande nu. Dvs Guds nu i världen. Det som ensamt omvänder, helar, förändrar och omvandlar; det som heliggör.

Idag blir det därför relevant att jag frågar mig: Förstår jag att jag är en del av detta gudomliga nu, en lem i Kristus kropp, med uppgift att utföra hans verk? Att mitt hjärta, centrum för hela min existens, finns i himlen och att det betyder att jag är kallad att leva och verka här på jorden, den tid jag får här, på ett himmelskt sätt? Var i mitt liv vittnar jag då om Jesus uppståndelse och det löfte som den är? Sker det med den frimodighet Anden gav apostlarna, och genom dopets och konfirmationens sakrament har gett mig, eller har jag tillåtit den frimodigheten att gömmas och döljas? Hur kan jag låta Jesus och hans och Faderns Ande ge den liv igen?

Kristi himmelsfärd inbjuder oss att här och nu ge vårt förnyade ja till den samverkan som påbörjar, och fortsätter i, vår egen himmelsfärd; vårt fullbordade, eviga liv med Gud. Amen.

                                                                                                    pater Thomas Idergard