Predikan Kristi Förklaring 2023
”’Humility’, inte ’pride’, är Jesus väg"
Dan 7: 9-10, 13-14; Ps 97: 1-2, 5-6, 9; 2 Pet 1: 16-19; Matt 17: 1-9
Kära systrar och bröder i Kristus,
Vad är egentligen Kyrkan och varför finns hon till? De hebreiska och grekiska ord i Bibeln som vi förstår som ”kyrka”, refererar till en församling av människor kallade av Gud, avskilda, från resten av det mänskliga samhället, för Gud. Andra Vatikankonciliet betecknar Kyrkan, etablerad av Jesus Kristus själv, som ett ”frälsningens sakrament”; ett synligt tecken på något osynligt men mycket, mycket större.
Det fullständiga livet i Kyrkan är den Helige Ande, Guds verkande kärlek som gör att Jesus Kristus frälsningsarbete, genomfört vid en bestämd tidpunkt och på en bestämd plats, kan föras vidare, i alla tider och till alla platser. Andens unika närvaro i henne gör Kyrkan helig. Trots att vi som finns i henne i tid och rum genom dopet – fullständigt eller ofullständigt, medvetet eller omedvetet – inte är heliga; tyvärr i många fall tvärtom, men, om vi vill, på väg till helighet. Därför är Kyrkan, trots ofullständiga och syndiga medlemmar, en inbrytning av himmelriket, av det heliga, Guds egen, eviga verklighet, i tid och rum. Hon är Kristus kropp, med huvudet Kristus och alla helgon i himlen som leder och inspirerar oss som lemmar att utföra Guds vilja, på jorden.
Denna kyrka är, säger Andra Vatikankonciliet, fullt ut förverkligad i den Katolska kyrkan som bevarat tecknen, dvs de sju sakramenten, och strukturen, dvs läroämbetet med Petrus och apostlarnas efterträdare i oförändrad tro, vilka Herren gett henne. Troende i kristna gemenskaper som brutit sig ut från den Katolska kyrkan har en ofullständig gemenskap med henne genom dopet. En gemenskap som blir fullständig för den som konverterar för att kunna få del av alla medel Herren instiftat för frälsningen.
Frälsningsarbetet, som Jesus ensam utför, handlar om att förlåta våra synder, uttrycken för våra stora och små nej till Guds vilja, och så röra oss till omvändelse, ändring av vårt sätt att tänka och därmed handla, så att våra nej kan bli till ja. Kyrkan blir redskapet för Guds kärleksfulla omvandling av människan, till levande tro här i tid och rum och ett evigt liv bortom det; till likhet med Kristus och ett nytt sätt att vara i världen. För att fler ska kallas och vilja omvandlas. Händelsen vi kallar Kristi förklaring heter på latin ”Transfiguratio” vilket betyder ”omvandling”. Vår väg till det eviga livet är en omvandling med Kristus, som Kristus. Och det påminner oss dagen fest om.
Samma tre lärjungar som senare skulle vara med Jesus i hans dödsångest i Getsemane, fick, som vi hörde i dagens evangelium, tydligt se, inte bara ana, hur den gudomliga härligheten lyste ur, inte bara reflekterades i, Jesus fysiska gestalt. Allt tydligt inramat i det Gamla Testamentets profet- och symbolspråk. Profeten Daniels förutsägelse, som vi fick höra i första läsningen ur hans bok, om en människa som utövar den gudomliga makten, som responsoriepsalmen beskrev ska symboliseras med ”moln och töcken”, visade sig nu uppfylld inför apostlarnas ögon i personen Jesus. Han som inte är ännu en profet utan den, genom vilken Gud fullkomnar alla sina löften i förbundet med Israel. Med Lagen som gavs genom Mose och med profeterna, av vilka den främsta var Elia.
I andra läsningen ur Andra Petrusbrevet gav oss ett av de tre ögonvittnena, direkt och med egna ord, precis denna förståelse. Men Jesus uppmaning till dem att inte berätta något förrän efter hans uppståndelse, underströk att det återstod något innan det som visats dem i synen på berget skulle bli verklighet: Jesus eget offer av sig själv på korset.
Detta blev symboliskt tydligt av att händelsen ägde rum mitt under den judiska lövhyddefesten – därav talet om hyddor – till minne av att de egna förfäderna vandrade genom öknen, och bodde i tält och hyddor under stora umbäranden i 40 år, efter befrielsen ur slaveriet i Egypten, på väg till det utlovade landet. Den utlovade härlighet som kommer av befrielsen ur slaveriet under synden och dess konsekvens, döden, när mänsklig bräcklighet omvandlas till evigt liv, föregås också av umbäranden. För Jesus då, och för oss som vill följa honom idag.
Jesus Kristus vill göra den som vill ta hans erbjudande om att följa honom till en ny skapelse. Och det kräver uppoffringar. Men med hjälp av Kyrkan, hennes oföränderliga tro och lära och sju sakrament, får vi nåd, gudomlig kraft, att dö bort från vårt gamla jag, det som ville anpassa Gud till sin vilja och sina känslor, för att istället växa till i helighet, anpassas alltmer till Guds vilja, den som inriktas på vårt eviga bästa.
Ett äkta möte med Jesus betyder att ta emot den gudomlige Herren och frälsaren, som samtidigt är en mänsklig bror och vän, som både mål och medel. Det leder alltid till förändring. Inte hos Jesus utan hos den som möter honom: det ser vi hos varje person i Nya Testamentet och varje helgon i Kyrkans historia. Vår uppgift, var och en, är att med hjälp av Kyrkans lära öppna de områden i våra liv där förändringen fortfarande behövs, eller behöver bli mer djupgående. Denna vår omvandling är aldrig längre bort än en bikt.
Varje människa är kallad till Kyrkan och till omvandlingen genom delaktighet i gudomligt liv. Alldeles oavsett kön, etnicitet, ålder, hälsa, status, läggning, identitet eller vilka indelningar vi nu råkar göra av oss. Och oavsett våra synder, stora, små, synliga, osynliga, som blir förlåtna om vi bara ber om det. I en anda av ”humility”, i motsats till ”pride”. Alla är välkomna. Som vi är. Men inte för att förbli sådana, utan för att vi ska förändras; bli alltmer lika Jesus Kristus här, och därför slutligen en dag också i uppståndelsen.
Som vår ”moder och lärarinna”, som den Helige påven Johannes XXIII kallade henne, visar Kyrkan vägen och stärker och tröstar i lidande, av olika slag. Både det som följer av det mänskliga livets begränsningar, och av uppoffringarna av att dö bort från jaget, att inte sätta sin egen omedelbara vilja främst i stor och smått.
I evangeliet hörde vi hur Petrus ville stanna kvar i den mystiska upplevelsen på Förklaringsberget genom att bygga hyddor på plats. Där har vi tron som blivit en privatsak, som jag bara uttrycker hemma eller i kyrkan på söndagar, eller vars frukter antas vara min egen feelgood här och nu.
Men när Jesus tar med sig lärjungarna ner från berget säger han att vi ska låta oss styrkas av det som händer påberget, av hur Jesus visar sig som den han verkligen är – för oss i den Heliga Eukaristin, där han blir närvarande och ger sig som andlig näring åt oss, för kraft för vår omvandling och förändring – för att sedan gå ner från berget, med Jesus, nu i oss, ut i världen. Erbjuda tron på honom till andra. Genom vad vi gör, och vad vi säger. Så blir vi till alltmer fullkomlig kyrka, och Kyrkan kan arbeta genom oss. Amen.
pater Thomas Idergard