Predikan 7 oktober 2025, Högtiden för S:ta Birgitta av Vadstena, Sveriges och Europas skyddspatron

"Med kraften i Guds sanning och ömheten i Guds barmhärtighet"

Vish 7: 7-14; Ps 25; 1 Kor 2: 6-10; Luk 10: 21-24

Dagens andra läsning påminner om vår himmelska hemhörighet, den som äkta visdom, som beskrivs i första läsningen, är en strävan mot. I evangeliet förklarar Jesus barnets hållning som föredömlig för den viktiga kunskapen och insikten. Och vad han hyllar är då vad som sågs som utmärkande för barn i Antikens värld: frånvaron av rang- och positionsbevakning (barn ansågs t o m ha sämsta rangen), lydnaden och förmågan att hänge sig.

Den Heliga Birgitta levde en kallelse byggd på dessa värden på ett radikalt och heroiskt, och därför i alla tider inspirerande, sätt. Hennes liv lär oss fortfarande, 700 år senare (det existentiellt grundläggande i den mänskliga tillvaron har inte ändrat sig alls), hur vi här ska försöka leva som himmelens medborgare, trots vår mänskliga, av arvsynden präglade, benägenhet att dra åt precis motsatt håll. I stort och smått. I nära och långväga relationer.

Birgitta Birgersdotter föddes in i en uppländsk adelsfamilj under 1300-talets första år. Redan som ung insåg hon emellertid att det som verkligen gjorde henne ädel inte var jordisk status utan relationen till Jesus Kristus. Den som börjar med dopet. Hon levde sin första kallelse som hustru och åttabarnsmor förankrad i en djup andlig praxis av bön, sakrament och bot.

Efter makens tidiga död påbörjades hos Birgitta en process av ett mer intensivt sökande av gemenskap med Gud i bön, främst med uppenbarelser som sedan kom att samlas i åtta volymer, och hon förstod en ny och slutlig kallelse vars form för henne blev nunnelivet i den klosterorden – ”Vår Frälsarens orden” – som hon grundade. Den växte snabbt och kom att spela en central roll i senmedeltidens europeiska kyrkolandskap. I vårt land finns Birgittasystrar idag i Vadstena, Falun och Djursholm.

En röd tråd genom den Heliga Birgittas mystik och uppenbarelser, i synnerhet av den lidande Kristus, är uppmaningen till ånger och omvändelse. Dvs till att helt ändra sitt sätt att tänka, med Gud, inte egot, i centrum, och nyordnandet, reformeringen, av allt i livet utifrån det. Birgitta vägleddes av en orubblig lidelse för sanningen. Hon var inte rädd för att tala ut mot sin tids korruption i både kyrka och samhälle och att uppmana alla slags makthavare, både kyrkliga och politiska, att börja leva och agera efter Guds bud och en helhjärtad strävan efter helighet.

Så inspirerar hon oss kristna också idag när vi ställs inför vår tids massiva bortvändhet från evangeliets sanning både inom och utanför kristenheten. Där vi bombarderas med en relativistisk moral och en individualistisk livsstil inriktad på självförverkligande, i meningen tillfredsställande av varje tänkbart begär, istället för självuppoffring, den gudomliga kärlekens princip.

Med himlen som vårt hemland kan vi inte, lika lite som på 1300-talet, följa världens vägar. Vi måste, som den Heliga Birgitta, stå fast i Herren och i försöken att leva efter hans sanning. Och vi måste bära alla de kostnader, inte minst i anseende och ära, som Jesus vill att vi tar för det.

Gör vi det finner vi emellertid vår sanna glädje. Den är inte ytliga eller känslobaserade kickar, utan vad de grekiska filosoferna betecknade med ”eudamonia”: en djup och bestående inre frid, byggd på tilliten till Guds kärlek i Jesus Kristus som ger oss arvsrätt till himlen som vårt sanna hem. En djup och bestående inre frid byggd på insikten att det mest väsentliga i mitt liv inte hänger på mina prestationer och därför inte heller dukar under av mina begränsningar. En djup och bestående inre frid som bär mening och hopp i prövningar och svårigheter.

Parallellt med sitt starka engagemang för sanningen var den Heliga Birgitta känd för en djup omsorg om fattiga och lidande. Ja, slutligen förutsätter och när dessa båda engagemang varandra; kraften i Guds sanning och ömheten i Guds barmhärtighet.

Låt oss därför på denna högtidsdag be att den Heliga Birgittas exempel inspirerar oss att allt bättre rikta våra blickar mot himlen och där förankra alltmer av vad vi gör här på jorden. Låt oss stå fasta i Herren och glädjas åt kallelsen att i stort och smått, hemma och borta, ge uttryck åt hans sanning och kärlek. Och låt oss med den Heliga Birgittas egna ord be att Herren både må visa oss vägen, i varje läge, och göra oss villiga att vandra den.

pater Thomas Idergard