Predikan 4 söndagen i fastan 2026

Fjärde söndagen i Fastan / ”Laetare-söndagen” ("gläd dig")

”En farlig illusion att det inte skulle finnas entydiga svar på livets frågor - det gör det!"

1 Sam 16: 1, 4-7, 10-13; Ps 23; Ef 5: 8-14; Joh 9: 1-41

Åh stiftsgård, Ljungskile (helgkurs i regi av Katolska Pedagogiska Nämnden)

Kära systrar och bröder i Kristus,

Dagens läsningar handlar om seende och ljus. I vår första läsning ur Första Samuelsboken är huvudpoängen inte Guds val av David, även om det var mycket viktigt för frälsningshistorien, utan det Gud säger till profeten Samuel: ”Herren ser med andra ögon än människor”, inte ”till det yttre” utan ”till hjärtat”.

Och vad är ”hjärtat”? I vår tid har ”hjärtat” sentimentaliserats till ”känslor” men i biblisk terminologi står ”hjärtat” för personens innersta kärna, vilket är hennes förmåga till kärlek: till att vilja det bästa för medmänniskan, oavsett vad medmänniskan gör eller tycker.

Det bästa för oss är heller inte alltid vad vi själva tror, vill, gör eller tycker är vårt bästa. Tvärtom, som andra läsningen ur Efesierbrevet framhöll. Det bästa för alla är att ”leva som ljusets barn”, som det hette, dvs frälsningen i Kristus. Något bättre kan ju inte finnas. Det är detta, liksom vägen dit, som Gud ser – och vill hjälpa oss att se.

När Jesus i evangeliet helar den blindfödde mannen är det ett historiskt, fysiskt mirakel, som bekräftar Jesus gudomliga natur och anspråk, eftersom Gud, som har skapat universum med dess naturlagar, förstås vet hur de kan användas och överskridas för att säga något om Gud. Men miraklet är också ett tecken – i Johannesevangeliet kallas Jesus mirakel just för ”tecken” eftersom de pekar på något mer än själva miraklet i sig; i detta fall då seende i överförd bemärkelse, som insikt, djup förståelse.

Arvsynden, läggningen i oss att göra oss själva till gud och på egen hand definiera gott och ont utifrån egots preferenser, omedelbara känslor och kortsiktiga intressen, är vad som har fördunklat vår möjlighet att inse sanningen, vad som är människans, mitt och ditt, bästa och därmed uttrycka kärleken som viljan av det. Fördunklingen är så total att vi förväxlar ljus med mörker. I ”toleransens” namn finns ingen gräns mellan sant och falskt: Att medvetet ta livet av ofödda barn och av gamla och sjuka i vården kallas för ”rättighet” och ”hjälp”. Att leva ut sexualitet och kroppslighet utan koppling till ändamål och syfte ses som hobby eller identitet, och att göra sig själv och andra till instrument för utlevandet av varje begär som högsta formen av ”frihet”. Att värdera relationer och andra människor utifrån deras nytta är beundrad ”självständighet”. Att ”ta för sig” är mer naturligt än att ge. Att däremot påstå att det finns klara, entydiga svar på livets viktiga fråga om mening och mål stämplas som oönskad ”tvärsäkerhet” och ett liv av tvivel på sanningen eftersträvas som något modigt modernt.

När effekten av detta tänkande, denna blindhet, översätts till världspolitik är vi, märkligt nog, förvånade över att resultatet blir krig. Gud har dragit upp tydliga gränser mellan ljus och mörker, men människan som inte lyssnar till Gud vill inte se dem. Konsekvensen blir ett straff vi själva ger oss och varandra.

Men Gud har blivit människa i Jesus Kristus, och offrat sig och uppstått, för att hjälpa oss att öppna oss för honom, för ljuset, och övervinna mörkret, allt det som inte är sanning och kärlek, först i oss och därefter, genom vårt seende, i alla våra relationer. När Kristus, så som han ger sin katolska kyrka i uppgift att förkunna och förklara i alla tider, får bli högsta norm i vårt liv, behöver vi inte söka eller tvivla mer. Då får livets stora frågor sina entydiga svar, som den framlidne karmelitpatern Wilfrid Stinissen har sammanfattat det:

”Varifrån kommer jag? … från Gud” som ”frukt av hans kärlek. – Vart är jag på väg? Till Gud” som ”kallat” dig… – Vad är min uppgift i livet? Att älska – Vad är kärlek? Att ge ditt liv … dig själv. … klara och otvetydiga svar som alla kan förstå. … Livet är inte en olöslig gåta. I stället för att leva i våra ständiga frågor, kan och får vi leva i Guds svar. … Guds ljus har övervunnit vårt mörker. Det enda som återstår är att ta emot det.”[1]

Vi hörde hur Jesus i sitt helande av den blindfödde mannen använde materia – i detta fall en deg av jord som han lägger på mannens ögon – för att förmedla Guds helande kraft, dvs gudomligt liv i sig självt.

Precis detta är vad som sker i Kyrkans sju sakrament: Jesus förmedlar Treenighetens gudomliga liv, ett liv i ljuset, fullt seende, genom de olika materiella element som han själv väljer ut – såsom vatten i dopet, bröd och vin i Eukaristin, en man i vigningssakramentet, en man och en kvinna i äktenskapet osv – materiella element vi får som gåvor att ta emot, inte manipulera efter våra skiftande åsikter.

Jesus uppmanade, som vi hörde, mannen att tvätta sig i Siloadammen, en damm i södra Jerusalem. Det påminner om sättet som Gud helade i Gamla Testamentet och bekräftar att Gud är densamme i hela frälsningshistorien. Vi ändrar oss, och Guds kärlek vill ändra oss så att vi alltmer väljer Gud. Men Gud ändrar sig aldrig. Det är därför Gud är Gud.

”Siloa” kommer från ett hebreiskt ord som betyder ”utsänd”, att vara missionär. Så ser vi att den som på olika sätt helas av Jesus får en uppgift att förkunna honom för andra, att missionera. Denna uppgift får vi i dopet och vår förmåga till den stärks genom konfirmationen. Förstås på det sätt som passar var och en. Men finns inte viljan ens att försöka när det är möjligt, oavsett resultat som vi kan uppfatta, behöver vi be om mer kärlek.

Vi hörde också hur Jesus motståndare, fariséerna, menade att Jesus genom att hela på sabbaten bröt mot sabbatsbudet som syftar till att människan regelbundet, en dag i veckan, ska avstå sina vardagliga sysslor för att vila med Gud, och minnas Guds kärlek och godhet för att kunna växa i den. Men Jesus förklarar med sin handling vad som verkligen varit och ännu är syftet med detta bud. Nämligen att det finns arbete som gör Guds vilja mer synlig i världen och leder människor till gemenskap med Gud, och att ett sådant arbete kan – ja, ska! – uträttas för att verkligen helga sabbaten enligt dess sanna mening. För att förbli med, och för, Gud. Alla dagar i veckan. I förening med Gud, den sanna sabbaten, erbjuder Jesus verklig vila, som just för den blindfödde mannen som nu är fri från många års kamp med ett svårt handikapp.

Kära vänner, vår responsoriepsalm idag, den älskade Psalm 23, uttrycker detta som Gud gör genom att i Jesus Kristus erbjuda oss Guds eget ljus för att se: ”Han … leder mig på rätta vägar”. Men den beskriver också resultatet i form av ett varaktigt hopp, som inte det mest kompakta mörker i oss, runt oss eller i världen kan hota; det hopp som är den kristna trons själva signum: ”i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig … och Herrens hus skall vara mitt hem för evigt.” Amen.

pater Thomas Idergard

[1] Wilfrid Stinissen ”Idag är Guds dag”, meditation för 11 mars