Predikan 33 söndagen under året 2024
Inga mänskliga framsteg kommer göra allt bättre
Dan 12: 1-3; Ps 16; Heb 10: 11-14, 18; Mark 13: 24-32
Kära systrar och bröder i Kristus,
Kyrkoåret går mot sitt slut och liturgin påminner om de yttersta tingen. I Mässans läsningar får vi höra många Jesus-ord som inte är bekväma. Men för att tala med förre påven Benedikt XVI: som kristna är vi inte kallade till bekvämlighet utan till helighet, dvs att vara helt och fullt till för Gud. Och det är ofta, i det korta, tillfälliga perspektivet, också obekvämt.
November månad började med Alla helgons dag, som just pekar på målet för det kristna livet, följd av Alla själars dag med särskild bön för de avlidna som renas i skärselden och deras ankomst till målet. Allt i en årstid där naturen på våra breddgrader påminner oss om det enda vi vet med absolut säkerhet om allt liv, också vårt, i tid och rum: att det ska ta slut en dag.
Om det här nu inte låter muntert är det korrekt, för det är det inte. Men det har stor betydelse för vad som överträffar värdet på både munterhet och allt annat vi kan känna, nämligen för vårt hopp. Ett hopp om en helt annan och mer bestående glädje. Som en väg dit vill Jesus ge oss insikt. Därför talar han i dagens evangelium med ord av profeten Daniel, från vars bok i Gamla Testamentet, men ett annat avsnitt, vår första läsning också hämtades. Daniels profetior var mycket viktiga för de första kristnas förståelse av vem Jesus är och utgör därför bakgrund till Nya Testamentets apokalyptiska budskap.
Apokalyps kommer från grekiskan och betyder att ”dra bort förhänget”, ”se allt förklarat”, ”att förstå”. Jesus Kristus själv, hans liv, offerdöd och uppståndelse, är den ultimata apokalypsen, genom vilken den gudomliga, dvs helt tidlösa, meningen med allt framstår i all tydlighet. Även om vi kan ha svårt att riktigt placera bildspråket – ”en tid av betryck”, ”himlens makter” som ”skakas” osv – är den andliga poängen klar: Den uppståndne Kristus ska, som han själv säger det, återkomma till alla i sin fulla mänskliga gestalt. Vi vet bara inte när. Mötet med honom i våra individuella dödsögonblick kommer vara en enskild apokalyps. Jesus ord i evangeliet idag om att ”detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer” kan referera till det.
Men Jesus förutsäger också romarnas totala förstörelse av Jerusalem och Jerusalems tempel bara drygt 40 år senare. En katastrof som följer på Jerusalems avvisande av den verklige Messias och alltså blir stadens dom över sig själv. Den markerar det definitiva slutet på det Gamla förbundets offergudstjänst, det helt centrala i antikens judendom. På det mest brutala sättet står det tydligt att tempeloffren bara pekat fram emot Jesus eviga offer på korset, som andra läsningen ur Hebréerbrevet framhåller. Det judiska, levitiska prästadömet, där prästen stod inför templets allraheligaste, ersätts definitivt av Kristus prästadöme när han, som vi hörde, ”satt sig på Guds högra sida”, är ett med makten, efter att ha ”fullkomnat”, uppnått, vad det Gamla förbundets tillbedjan aldrig kunde: försoningen mellan människa och Gud, trots människans fortsatta benägenhet att säga nej till Gud, och öppnandet av vägen till helighet, det eviga livet med Gud.
Parallellt med det vi så här ser helt klart talar Jesus, som vi hörde, om hur hans andra ankomst ”bland molnen med stor makt och härlighet” ska vara den slutliga apokalypsen. Han syftar här på vad som brukar kallas ”den yttersta domen” och som första läsningen beskrev. När Jesus säger att ”inte ens Sonen, ingen utom Fadern” vet när det ska ske, menar han förstås inte att Fadern och Sonen inte skulle dela gudomlig kunskap i den delade gudomliga naturen. Han talar här som Sonen som blivit människa, och meddelar att han inte kommer att förmedla någon mänskligt gripbar kunskap om när.
Däremot nämner han, och Bibeln i övrigt, tecken på all tids slut, för att hjälpa oss till beredskap: naturkatastrofer, farsoter, krig, mäktiga kosmiska fenomen osv, men också kristnas avfall från tron, något verkligt centralt och problematiskt att varna för. Allt det har emellertid förekommit många gånger under historien, liksom runt omkring oss idag, utan att världen gått under.
Jesus vill göra det tydligt för oss att hans återkomst inte är sista skedet i en positiv evolution. Som kristna ska vi absolut sträva efter att bygga ett kärlekens och fridens rike här och nu, genom att söka, finna och sprida Guds vilja så mycket vi bara kan. Gud vill ha vår samverkan, därför att vår ansträngning hjälper vår helighet. Men vi kommer aldrig att lyckas eftersom vi förblir syndare och världen som den är förblir fallen. Parallellt med det goda vi gör för att bygga upp, river vi själva och andra hela tiden också ner.
Mänskligheten, och allt runt den, blir alltså inte bättre och klokare, alla konflikter och problem löser sig inte och alla klyftor överbryggas inte i en rätlinjig progressiv utveckling av teknik, ekonomi, sociala förhållanden, politik och ekologi, dvs av allt vi själva åstadkommer. Om vi bara, som det heter, skärper till oss; får rätt regering, rätt president i USA, EU blir större eller mindre, klimatmålen håller, den eller den idén får mer genomslag, vi får göra mer som vi känner för, det eller det företaget blir mer framgångsrikt – eller vad det nu kan vara för världsligt, inte nödvändigtvis fel, men ändå slutligen begränsat och förgängligt, som vi återkommande intalar oss ska knuffa oss och världen rätt.
Mot den ideologi som gudomliggör det mänskliga framsteget och bortser från människans syndfullhet – progressivismen – står den engelske, katolske författaren G.K. Chestertons påpekande, att den kristna doktrinen om arvsynden faktiskt är den enda religiösa trossats som går att bevisa empiriskt.
Jesus syn på historien är inte progressiv, och det behöver vi lära av för att kunna vara beredda på hans ankomst. Vi ska söka och göra det goda vi kan här, efter varje förmåga, men vi ska göra det genom att sätta vårt hopp till det Goda självt, som visat sitt ansikte för oss: Gud i Jesus Kristus. Bara i och med honom kan våra enskilda, irrande tomtebloss fullkomnas till verkligt ljus. Han är det hopp som inte hänger på mänskliga prestationer eller dukar under av alltings, också mänsklig, förgängelse; och just därför är han det enda, verkliga hoppet, källa till all varaktig glädje.
De ständiga tecknen på tidens slut lär oss att det alltid är tid för Människosonens ankomst ”bland molnen”, vilket är bildspråk för en domare med gudomlig fullmakt. Så sker varje dag, i Kyrkans liv och mitt, i den Heliga Eukaristin. Där kommer den offrade och uppståndne domaren, Jesus Kristus, fördold i brödets och vinets materia men sant och verkligt, för att i oss och i vår fysiska materia, om vi vill försöka samarbeta, börja omvandla oss, och genom oss våra relationer och så erbjuda ett alternativ, om än litet, svagt och skört, till världens mörker. Och i Eukaristin försäkras vi, att när det är slut med oss här, och definitivt med hela denna värld, så kommer han, Jesus Kristus, med en ny himmel och jord, helt genomsyrade av Guds fullständiga närvaro, och där alla tårar är torkade från våra kinder. Vilken dag det ska bli! Amen.
pater Thomas idergard
