Predikan 31 söndagen under året 2024
Kallelsereträtt vid Kristi Lekamens katolska kyrka, Visby
”Om vi tror att något annat än frälsningen i Kristus vore det bästa för någon, bör vi be om mer kärlek till vår nästa"
5 Mos 6: 2-6; Ps 18; Heb 7: 23-28; Mark 12: 28-34
”Kärlek”, ”att älska” – vad är egentligen det? Det grekiska ord som används i Nya Testamentets originaltexter för den kärlek Jesus nyss talade om i evangeliet, är substantivet ”agape” och verbet ”agapáo”. Det betyder att vilja någons bästa för hans eller hennes egen skull. Med Jesus själv ser vi att när denna vilja blir gudomligt inspirerad betyder den att ge av sig själv helt för den andras bästa, utan att räkna på vare sig kostnader eller vinster.
Ofta förväxlas kärlek emellertid med känslor. Kärlek blir något man ”känner” eller inte. Men om kärlek vore detsamma som känslor skulle ju en mamma eller pappa sluta älska sitt barn flera gånger om dagen, eftersom föräldrars omedelbara känslor för vad barnen säger och gör, går upp och ner under en och samma dag. Den kärlek Gud påbjuder, ”agape”, är alltså något helt annat. Våra känslor kan vara värdefulla signaler, absolut, men de kommer till oss, passivt. Kärlek i form av ”agape” kommer från oss, aktivt; fritt valt. Vi är inte ansvariga för våra känslor, även om vi som vuxna förstås ansvarar för vad vi gör av dem genom våra moraliska handlingar. Men vi är ansvariga för vår ”agape”, eller vår brist på den. Sann kärlek blir därför en akt av viljan, som alltså kan lyfta oss över våra känslor, vilket inkluderar att den också lyfter oss över vad och vem vi råkar gilla eller ogilla.
Därför kan kärlek av Gud formuleras som ett bud, så som framhölls både i dagens evangelium och första läsning ur Femte Moseboken. I första läsningen hörde vi ”Shema”, Israels stora trosbekännelsebön som Guds förbundsfolk i dess föredöme för andra folk. Den judiska lagen och kulten i Jerusalems tempel med sitt prästerskap, som vi hörde om i andra läsningen ur Hebréerbrevet, pekade framåt mot Guds eget människoblivande, i och av det judiska folket, i personen Jesus Kristus som skulle fullborda Israels kollektiva, prästerliga kallelse att öppna vägen till Israels Gud, den ende Guden, för alla folk.
Att älska Gud av hela hjärtat, själen och med all kraft, betyder att vilja Guds bästa för Guds egen skull. Dvs att Guds vilja får råda överallt i mitt liv och i världen, av den enda orsaken att det är Guds vilja. Inte för att Gud behöver det, utan för att vi behöver det. Guds bästa här är alltså vårt bästa. Att kärleken till Gud visar sig i kärleken till nästan, dvs till andra, bara för att de, precis som jag, är skapade av Gud, oavsett vad de ger mig eller vad jag tycker om, eller känner för, dem och deras handlingar, sammanfattar faktiskt, som vi hörde, hela Guds lag. Vi ska älska, vilja det bästa för, det, eller den, Gud älskar – den andre. Och det blir konkret i vem Jesus själv är: den fullständiga föreningen av gudomligt och mänskligt. Därför är det omöjligt att älska Jesus som Gud – dvs vilja att hans vilja ska råda i våra liv och relationer – utan att älska de människor som Gud har skapat och vill frälsa genom Jesus – dvs utan att vilja deras bästa, ytterst att de ger sitt ja till att Guds vilja får ske med och i deras liv. Oavsett om vi råkar gilla eller inte gilla dem.
Om vi har svårt att veta hur vi ska älska den andre så ger oss Gud en ledtråd: vi ska gå till oss själva. Innerst inne, också bakom lager av möjligt självförakt, önskar sig varje människa det som är gott, sant och vackert. Denna längtan är ytterst en längtan efter Gud; vår ”klippa” och ”fristad”, som vår responsoriepsalm uttryckte det. Skadade av arvsyndens svaghet riktar vi emellertid lätt vår längtan mot sådant vi ersätter Gud med. Vanligtvis genom att pengar, njutningar, popularitet och makt görs till mål, trots att de bara är möjliga medel. Och det är för att hjälpa oss undvika det som Gud presenterar sin kärlek till oss i form av bud.
När det gäller uppfostran och utbildning av barn i familj och i skola är de flesta överens om att det faktiskt är kärleksfullt av de vuxna att ställa krav för att frigöra och rikta de ungas kraft så att den kan användas till det som erfarenheten vet är deras bästa. Även om man som ung ofta först förstår det stegvis. När det gäller tron, däremot, verkar många mena att krav, uttryckta i regler och bud, skulle stå i motsats till Guds kärlek. Vi vill inte förstå att Gud, och Kyrkan på hans uppdrag, i relation till oss – också oss fullvuxna – faktiskt har förälderns och lärarens roll. ”Mater et magistra”, moder och lärarinna, som den Helige påven Johannes XXIII rubricerade en encyklika. All kristen ödmjukhet värd namnet börjar med denna insikt.
Vårt bästa, det som Guds självutgivande kärlek, i meningen ”agape”, vill uppnå, är den eviga gemenskap med Gud som erbjuds i Jesus Kristus och hans offer av sitt liv för oss. När Kyrkan, för att göra Kristus som vägen till Gud närvarande i alla tider, förkunnar regler för oss, är det för att vi bättre ska frigöra och rikta vår viljas kraft till att samarbeta med Gud, så att Guds nåd, gåva av sig själv, får ett växande utrymme i vårt liv. Det, inte det som känslor och impulser i oss omedelbart vill, är det vi mest behöver; det bästa för oss. För det leder till vår frälsning, det eviga livet med Gud. Något bättre kan ju inte finnas för någon! Skulle vi tycka att något annat vore det bästa för någon, bör vi be om mer kärlek till vår nästa.
Aposteln Paulus har slagit fast att kärleken är ”lagen i dess fullhet”, vilket den Helige påven Johannes Paulus II, vars minnesdag Kyrkan firade häromveckan, förklarade så här: ”Var inte rädd för kärleken som ställer tydliga krav … dessa krav – som återfinns i Kyrkans ständiga undervisning – finns precis till för att göra din kärlek till en sann kärlek.”
För att göra denna sanna kärlek mer närvarande i Kyrkan och världen som väg för de troende, finns det sakramentala prästämbetet med uppgift att förmedla Guds nåd i sakramenten och Kyrkans förkunnelse, genom vigningens särskilda delaktighet i Kristus översteprästerliga tjänst. På den sanna kärlekens väg finns också vägskyltar som visar filer, hastigheter och avstånd till slutmålet. Dessa, kan man säga, utgörs av ordenslivet. Det tjänar Kyrkan genom att de evangeliska råden för alla döpta att efterfölja Kristus med, levs som ordenslöften i direkt efterhärmning av hans sätt att leva.
Vägen och vägskyltarna, ja, det blir slutligen vad som hjälper människor att leva Guds bud om kärleken till Gud och nästan. Den som svarar på kallelsen att leva ordenslöftena om fattigdom, kyskhet och lydnad, och prästlöftena om celibat och lydnad, överlåter sig helt till Guds kärleksbud, utan kompromiss, och låter sitt livsval bli en i världen synligt handlande bild av Jesus Kristus. Amen.
pater Thomas Idergard
