Predikan 3 söndagen under året 2020

Jes 9: 1-4; Ps 27; 1 Kor 1: 10-13, 17; Matt 4: 12-23

Kära systrar och bröder i Kristus,

Med läsningarna idag vill Kyrkan sammanfatta hur Gud befriar, samlar och kallar oss.

I första läsningen ur profeten Jesajas bok nämndes gränsområden i det Heliga landet där Israels fiender i olika vågor trängde in och drev delar av landets befolkning i exil under årtusendet f Kr. Jesaja är en av dem som såg hur urholkningen av människors, inte minst eliternas, gudstro ledde till ett socialt, kulturellt och politiskt förfall som försvagade landet inifrån och gjorde det försvarslöst mot yttre hot. En varning att också reflektera över i våra dagar.

Men så talar Jesaja om ankomsten av ett ”stort ljus”, liksom om jublet när ”oket som tyngde” Israels folk ska brytas sönder. Syftningen på befrielsen ur Egypten är klar. Löftet att allt ska ske ”som den dag då Midjan besegrades” påminner om hur en liten armé kunde vinna seger mot en numerärt överlägsen fiende genom att förtrösta på Guds beskydd och kraft. Profetian talar alltså om en kommande befrielse av Israel som inte ska bero på dess egen styrka eller makt. Allt ska istället bero på Gud, som i sig är ”ljuset” och ”frälsningen” så som responsoriepsalmen påminde om, och som blir människa i Jesus Kristus för att uppenbara att befrielsen ska sträckas ut till alla folk och inte är politisk, militär, social, teknisk, ekonomisk eller ekologisk, eller något annat vi kan åstadkomma själva, utan en befrielse från syndens och dödens grepp. Från evig frånvaro av Gud, till uppståndelse och evigt liv i gemenskap med Gud.

Sann befrielse börjar alltså med Gud och i tron på hur han genom Kristus upphäver rädslan för döden och därmed behovet att mata det egna jaget. Sann befrielse kan aldrig börja hos oss, våra framsteg, ideologier, ledare eller förebilder. Det är därför Aposteln Paulus i dagens andra läsning ur Första Korinthierbrevet framhåller att den sanna befrielsen är en befrielse till enheten i Kristus kropp, Kyrkan. För vi hörde varningarna för en splittring utifrån identifikation med olika förkunnare och ”läger”. En varning som klingar genom historien fram till idag i kristenheten i stort, och i den Katolska kyrkan.

Vår splittring försvårar möjligheten att andra kan ledas till Kristus. Därför är den enhet vi kallas till inte någon kaffereps-enhet om triviala ting, eller en fasad vars putsande blir självändamålet. Och det ankommer inte på oss att bestämma vad vi ska enas om. Nej, källan till den kristna, och katolska, enheten föregår oss, är större än oss, och erbjuds oss. Den är den gudomliga uppenbarelse som vi får ta emot för att den förs vidare genom den Kyrka som Kristus själv har grundat, i vars oföränderliga lära och sju sakrament hans självutgivande ständigt är närvarande i världen.

Den katolska trons enhet förutsätter enheten av Kyrkans läroämbete i tid och rum. För att en ny undervisning ska vara i linje med uppenbarelsen och bindande för tron, måste den alltid tolkas i linje med vad Kyrkan hittills har lärt. Varje sann utveckling av tron är, som nyss helgonförklarade John Henry Newman lär oss, en allt bättre och djupare förståelse av en och samma igenkännbara lära. Aldrig ett brott med, eller byte av, läran.

För den katolska tron är att Gud förklarar sig själv genom Kyrkan, som har gudomligt ursprung och för tron och moralen gudomlig auktoritet. Inte genom oss syndare som finns där utan genom Kristus närvaro. Det som gör oss till just katoliker är att vår tillit till Kristus överförs i en tillit till den Kyrka som han själv grundar, lovar att aldrig överge och ger de synliga tecknen som håller samman henne i enhetens kontinuitet; dvs den katolska. Ur denna insikt, och viljan att leva den, flödar all annan kristen ödmjukhet.

I en tid av förvirring och konflikt, för 2000 år sedan, på 1500-talet och idag, bryts enhetens princip inte av försvaret av Kyrkans tro och lära, som hon mottagit av sin Herre och grundare och därför är trogen före allt annat. Försvaret av tron och läran, och gränserna som sätts för språket att uttrycka den på, kan förstås göras både bra och dåligt. Men det slår vakt om enhetens själva källa – sanningen. För som den Helige Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare, har sammanfattat får den sanna överlåtelsen till Kristus i hans Kyrka konsekvensen att den troende ”vill lovorda alla Kyrkans bud, genom att med ett raskt sinne söka skäl till deras försvar och absolut inte till deras bekämpande”. Offentliga ifrågasättanden av den egna tron, idéer om att subjektet skulle stå över traditionen, att tillfälliga majoriteter idag skulle övertrumfa helgonens majoritet och liknande, framförda av personer i Kyrkan – det är vad som istället utmanar den enhet som Kristus uppenbarar.

Som vi hörde i evangeliet börjar Jesus sin förkunnelse av befrielsen och enheten i sanningen i den region som kallas Galileen och vi fick därmed profetian från första läsningen förklarad. Det är precis den plågade delen av landet där Guds ljus ska synas. Och vi hörde hur ljuset strålar fram i Jesus kallelse av sina första apostlar. De som han ska göra till Kyrkans grund och säga att den som lyssnar på dem, lyssnar på honom. Inte för deras personliga förträfflighets skull, inte för att de kommer att tänka ut allt mycket bättre än han eller ”modernisera” hans ord. Nej, men för deras tro och hängivenhet till det eviga livet med honom och till honom, inte som de skulle vilja ha honom, utan som han är.

De är mitt uppe i sitt arbete som fiskare när Jesus möter dem. Han väntar inte tills de är lediga, går i synagogan eller har slutat jobba. Nej, han bara vandrar in i deras vardagsliv, avbryter dem mitt i det de håller på med och ger deras liv dess sanna riktning och mening genom att själv bli en del av det. Allt bygger på något som redan finns där, men som han, bara han, kan förädla fullt ut till det som var tänkt av Gud, allas upphov och mål: fiskarna av fisk blir människofiskare.

Om vi lyssnar och är uppmärksamma kan vi se att han vill göra precis likadant med oss. Bli en del av våra liv, där vi lever dem, och fullkomna våra egenskaper, talanger, färdigheter och gåvor genom att de samlas och riktas i hans tjänst; befrias och upplyses för att, i enhet med andra som vill höra till sanningen, kunna utsträcka Guds härlighet och rike. Vårt verkliga svar till honom börjar, som för apostlarna, egentligen först i det ögonblick när vi ser vilka nät vi behöver släppa och vilka båtar vi behöver lämna, som vi alltid trott att vi måste ha, men som hindrar honom från att göra oss till det vi egentligen är ämnade för. Amen.

                                                                                                              pater Thomas Idergard