Predikan 3 söndagen i fastan 2021
2 Mos 20: 1-17; Ps 19; 1 Kor 1: 22-25; Joh 2: 13-25
Kära systrar och bröder i Kristus,
För det antika Israel var Jerusalems tempel mötesplatsen mellan himmel och jord, där den andliga innebörden av Edens lustgård – människans rätta tillbedjan av Gud – åter skulle kunna komma till uttryck. Tempelliturgin med djuroffer ville visa människans vilja att för sin försoning offra en symbol för det mest värdefulla, livet självt, till Gud, för att själv bättre kunna bli ett verktyg för Guds vilja i sitt liv. Men templet manifesterade också Guds löfte om att genom förbundet med Israel nå världens alla folk. Därför fanns inne på tempelområdet ”Hedningarnas förgård”, dit icke-judar var välkomna för tillbedjan av Israels Gud, den Ende Guden.
Denna templets idé kom att stegvis fördärvas av folkets otro och tempelprästernas korruption, något som hela den judiska, profetiska traditionen kom att vända sig emot. Gudstjänsten blev en repetitiv plikt utan grund i någon inre hållning av tillbedjan; och utan att främja en sådan hållning. För prästerna blev den egna statusen i de världsliga makthavarnas ögon, inte tjänsten för de troende, det centrala, så att besvärande ”kantigheter” i förkunnelsen tonades ner, och offertjänsten utfördes som om den vore vilket jobb som helst. En synlig bekräftelse på förfallet var att bönen ersattes med marknadsstånd så att ”Hedningarnas förgård” blev en plats där handlare med monopol på offerdjur och mynt för tempelskatten, tog ut överpriser och ockerkurser för egen och prästerskapets vinning.
I den profetiska visionen om Messias, Guds utvalde befriare, ingår att han ska rena templet; återupprätta både liturgin som uttryck för, och förstärkning av, tron, och det religiösa ledarskapets auktoritet i tjänst för den sanning som trons synliga tecken uppenbarar. Och det är precis det Jesus gör när han träder in på ”Hedningarnas förgård” och rensar den. Det är där dagens evangelium utspelar sig; där han uppfyller profetiorna. Vi hörde honom själv säga vad rensningen pekar fram mot: upprättandet av ett nytt tempel, inte av sten och inte på en enda plats. Utan i form av Kristus kropp, Kyrkan, synlig för alla och möjlig för alla att bli delar av genom tro, i alla tider. Det är Jesus själv som är det sanna och eviga templet, mötesplatsen mellan Gud och människa, och samtidigt själv det sanna frambärandet av försoningsoffret för Guds vilja att kunna bryta in i världen. Så förstår vi hur Kyrkans liturgi och sju sakrament blir fullbordandet av tempelkultens symboler.
Ett vanligt missförstånd är att Jesus skulle ha avskaffat religiös kult eller religiösa auktoriteter. Det gör han inte. Istället förtydligar han allt genom att visa att han själv är föremålet för all kult och utgångspunkten för all auktoritet, vars främsta kännetecken är tjänst för andras, inte feelgood, utan frälsning. Därför fulländas hans mission genom att han, som människa och Gud, mot all världslig visdom, som aposteln Paulus betonar i andra läsningen ur Första Korinthierbrevet, låter sig övermannas och dödas av tyngden av människans synd och gudlöshet.
Alla döpta kristna är små tempel förbundna med det stora och eviga. Och även våra tempel måste renas från sådant som inte hör hemma där, för att vi ska kunna helgas åt Gud, dvs bli bärare av hans vilja i världen och alltså uttrycka den gemenskap med Gud som vi har skapats för, så att Gud tillbeds, äras och prisas med allt vi är, har och gör.
Därför handlar de tre första av de tio budorden, som vi hörde i första läsningen ur Andra Moseboken, om relationen till Gud. Därifrån utgår allt annat. Vi står alla, oavsett vad vi tror, under Guds dom. Allt vi har är gåvor tänkta att delas. Våra liv handlar därför inte om oss. Våra liv handlar om vilka vi kan bli i gemenskap med Gud, som har älskat oss till existens och vill visa oss, var och en, vår unika roll i hans helhet. Bara så blir vi oss själva; inte till dem vi konstruerar, utan till dem som vi är skapade för att bli. Och bara då blir våra liv verkligt fria och lyckliga. Inte fria från sorg och lidande. Men, för att de inte bygger på våra prestationer, och därmed heller inte faller samman under våra begränsningar, fyllda av en frid, byggd på tilliten till att Gud i Jesus Kristus går med i all sorg och allt lidande som väntar oss här i tiden, för att vara vår väg ut ur, och bortom, det. Som dagens responsoriepsalm påminde: att göra Guds vilja ger visdom, glädje och liv. För oss och, genom våra relationer, för världen.
I slutet av evangelieläsningen hörde vi att Jesus ”visste av sig själv vad som fanns i människan”. Hans övernaturliga kunskap fick honom att se hur fascination över hans mirakel gick hand i hand med bristande tro på honom och hans mission. Översatt till vår tid, kan det gälla vår tendens att låta tron ta en viss plats, men långt ifrån hela platsen, i vårt hjärta, dvs i vårt personliga centrum; eller att vi tycker oss kunna välja bort delar av tron som inte passar. Detta arvsyndens uttryck korrumperar våra hjärtans tempel på samma sätt som Jerusalems tempel en gång. Den rensning av oss som Jesus vill göra, och som Fastetiden tränar oss i att underlätta för, och samarbeta med, honom att göra, vill skapa rätt tillbedjan; att tilliten till Gud, och Guds vilja, får uppfylla hela oss.
Ångern över våra synder, dvs vår bristande tillit, är faktiskt vår inbjudan till Jesus att göra denna rening. Som kristna måste vi lära oss att frukta synden, det som skiljer oss från Gud, mer än döden, som genom Kristus offer inte behöver skilja oss från Gud. Ofta är det tyvärr tvärtom. Men då försvåras också reningsarbetet. Varför inte ägna denna Fastetid åt att genom bön, eftertanke och någon tid av stillhet, uppbåda en större syndaånger som hjälper dig att mer helhjärtat bjuda in Guds förlåtelse, genom Jesus rensning, till dig?
Om det inte fungerar att gå i bikt under pandemin, måste varje katolik veta att bikten tillfälligt kan ersättas av en enskild samvetsrannsakan, dvs ett nämnande av sina synder till art och antal, i bön, med uttryck av sin ånger, t ex med botpsalmen framför andra, nr 51 i Psaltaren. Att så uttrycka sin längtan efter sakramentets nåd, när den inte kan ges som vanligt, ger del av denna nåd, tills det blir möjligt att gå i personlig bikt igen. Då är det bara viktigt att synderna från dessa egna rannsakningar också tas upp för avlösning.
Kära systrar och bröder! I kraft av det allmänna prästadömet, den tjänst att bära fram sig själv som offergåva till Gud, vilken alla döpta delar; låt oss nu i denna Fastetid be: Kom, Herre Jesus, och ge mig en djupare insikt i, och ånger över, allt hos mig som är synd och leder bort från dig, så att jag öppnar mig alltmer för din rensning, din rening, av mig, för att du, Guds vilja personifierad, alltmer ska kunna leva i och genom mig. Amen.
pater Thomas Idergard
