Predikan 29 söndagen under året 2025

”Bön funkar alltid - men inte som vi tänker, utan alltid mycket bättre!"

2 Mos 17: 8-13; Ps 121; 2 Tim 3: 14 - 4: 2; Luk 18: 1-8

Kära systrar och bröder i Kristus,

När jag för några år sedan bodde i London berättades om en präst som gick med sin ateistiske kompis på en boxningsmatch. Just innan drabbningen gjorde den ene boxaren korstecknet och knäppte händerna i en kort bön. Prästens ateistiske vän frågade: ”Jaha, tror du att det där fungerar?”, varvid prästen svarade: ”Ja, om han kan boxas.”

Prästens svar gör en viktig teologisk poäng om inte bara bön utan om Guds sätt att verka i världen. Gud är primär orsak vilket betyder att Guds viktigaste verkan är att ge existens. Vi människor är sekundära orsaker vilket betyder att vi är del av orsakskedjorna i världen. Vi, liksom världen, får vår existens av Gud men vi är normalt sett de som agerar i världen. Gud kan gripa in i världens orsakskedjor med mirakel, och gör det om det behövs för vår frälsning. Guds stora ingripande är förstås människoblivandet i Jesus Kristus. Där har vi det mirakel vi behöver och som vi ständigt behöver växa i insikt om. Genom just bön.

Ett gammalt råd säger att vi ska agera som om allt hängde på oss, och be som om allt hängde på Gud. Samtidigt. Gud gör sina 100% och vi gör våra 100%. Bön är vår kontakt med Gud, Existensen eller Varat självt, där vi som sekundära orsaker i världen söker förankra vårt agerande i den primära orsakens vilja och avsikt med allt. Så att den viljan kan verka genom oss. Och Gud på det sättet agera i världen.

Det är i denna bön som Jesus i dagens evangelium uppmanar oss att vara ihärdiga och uthålliga. Gud är inte någon lynnig härskare som behöver ”blidkas” med bön. Och som Jesus understryker med porträttet av den orättfärdige domaren, är Gud heller inte någon som ändrar sig för att slippa vårt tjat.

Gud vill bara att vi ska lita på att han älskar oss, dvs vill vårt bästa – men också, just därför, minst lika viktigt, att han bättre än vi vet vad som är vårt bästa. Gud överblickar evigheten medan vi bara kan se i tiden och rummet. Vår personliga bön och Kyrkans gemensamma bön, liturgin, blir vårt sätt att låta oss beröras av evigheten, inte att förändra den, så att den alltmer får prägla vårt nu. Både i vad vi förstår om våra behov, och i vad vi gör. För att kunna omfamna insikten som dagens responsoriepsalm uttryckte: att Gud bevarar oss ”i livets alla skiften”. För vår trofasthet.

Bönens frukt kommer inte bara oss till del, som enskilda bedjare, utan ges till hela den mänskliga gemenskapen. Det är Moses erfarenhet i första läsningen ur Andra Moseboken, där de upplyfta händerna symboliserar bönens kontaktväg och mottagandet av Guds kraft, på ett sätt som kommer många andra till del.

För vi behöver alla bönens frukter. Att Jesus använder en änka som exempel i sin liknelse i evangeliet är ingen tillfällighet. Änkorna var i antikens Mellanöstern de mest utsatta och de mest beroende av andras välvilja för försörjning, och därmed överlevnad, i samhället.

Det blir en bild av alla människors andliga tillstånd, både då och nu. Jesus ord och handlingar har ju samma budskap och mening i alla tider, eftersom han är Guds eviga och inkarnerade Ord. Vår andliga överlevnad, hotad av arvsyndens skada i oss, behöver Jesus räddningsinsats från korset och dess alltid på nytt förmedlade verkan i de sju sakramenten. Alltmedan vi i vår tid och kultur matas med den falska föreställningen om autonomi, vår individuella förmåga till allt, inspirerad av den ande och de andar som inte vill vår räddning. Och därför heller inte vill att vi ber.

I vår andra läsning ur Andra Timotheosbrevet beskrev Aposteln Paulus den kristna kallelsen till mission. Idag på Världsmissionsdagen ber vi särskilt för alla insatser som görs i stort och smått, i hela världen, också här i Sverige och Katrineholm, för att i ord och handling förkunna Jesus Kristus, och det nya, eviga liv han erbjuder alla som vill ta emot och förändras av det. Och vi ber för vår egen förmåga att utifrån våra förutsättningar bidra till Kyrkans mission.

Energin till, och riktningen för, all mission och evangelisation kommer från bönen. Som förre påven Franciskus har formulerat det i ett budskap för Världsmissionsdagen från slutet av januari i år, kort före sin död, är bönen därför ”den första missionshandlingen och … ’hoppets första kraft’”.

Det berättas om en from man som en gång fick frågan vad han egentligen vinner på sina regelbundna böner. Mannen svarade: ”Ingenting! Men låt mig berätta vad jag förlorar: vrede, egofixering, girighet, deppighet, osäkerhet och rädsla för att dö.” Svaret på våra böner är ofta inte vad vi får, utan vad vi slipper, vilket då är den slutliga vinsten; en beskrivning av hoppets förutsättning.

Den Helige Augustinus säger att Guds ofta vanliga väntan med att svara på våra böner, så som vi ser det, syftar till att göra oss beredda på att inte bara ta emot Guds svar när och där det kommer, utan att också förstå att Gud svarar på det sätt som är bäst för vårt eviga väl, vilket inte alltid är detsamma som, ja t o m kan motsäga, det vi tycker att vi borde få för vårt eller andras väl här. Jesus uppmaning till ihärdighet, att aldrig ge upp, understryker precis detta. Vår ihärdighet i bönen blir ett uttryck för vår Gudstillit. Vad vi än uppfattar om svar.

Så disponerar vi oss för att alltmer se och ta emot Gud i våra liv, för att allt bättre uppfyllas av honom, och redan i detta liv göra alltmer av hans vilja. Något som ju kommer att vara vår enda vilja i det eviga livet, varför det förstås måste börja här för att kunna fullbordas bortom vårt liv här.

Har du svårt att vara ihärdig, att be ständigt? Be då om tillit. Tycker du att Gud inte ger det du vill ha, om än så berättigat och rättfärdigt? Be då om förståelse för vad du behöver. Förebilden är Jesus egen bön i Getsemane kvällen före hans lidande och död: låt mig få slippa det hemska som väntar – men inte som jag vill, utan som du vill. Och vi vet ju att Gud gav bönesvar – med besked! – men på ett sätt som överskred varje mänsklig föreställning: med Jesus uppståndelse efter tre dagar. Den uppståndelse i ett nytt liv och en förhärligad kropp som vi också är utlovade att få dela, om vi tror, och uttrycker den tron. Och om vi aktivt när den av vår tillitsfulla bön.

Den mogna kristna bönen har en gång sammanfattats av den Heliga Moder Teresa av Calcutta så här: ”Jag brukade be att Gud ska mätta de hungrande, eller göra det och det, men nu ber jag att han ska vägleda mig till att göra vad som behövs och som jag kan göra. Jag brukade be om svar, men nu ber jag om styrka. Jag brukade tro att bön förändrar saker, men nu vet jag att bön förändrar oss – och att vi förändrar saker.” Amen.

pater Thomas Idergard