Predikan 22 söndagen under året 2023

Jesus vill att vi ska ha en bokstavstro

Jer 20: 7-9; Ps 63; Rom 12: 1-2; Matt 16: 21-27

Kära systrar och bröder i Kristus,

I dagens evangelium hjälper Jesus oss att förstå Guds vägar som helt annorlunda än de vägar vi människor på egen hand väljer. Ett naturligt skäl är att vi ser allt i tid och rum, där vi finns, medan Gud, utanför tid och rum, ser allt i evighet. Vårt perspektiv begränsas sedan ytterligare, rent andligt, av arvsyndens skada. Den gör det mycket svårt att på egen hand tänka utanför ett ”jag- och mitt-perspektiv”. Detta är också vad Jesus syftar på när han skarpt tillrättavisar Petrus med referens till ”jag- och mitt-perspektivets” herre: ”Håll dig på din plats, Satan.”

Samtidigt uttryckte dagens responsoriepsalm att ”[m]in själ törstar… [och] min kropp längtar efter” Gud, som har skapat människan för att söka gemenskap med honom. Jesus Kristus är Guds väg för att lösa spänningen mellan, å ena sidan, denna vår sanna, innersta identitet av Gudslängtan, och, å den andra, vår fångenskap under arvsyndens ständigt självkonstruerade identiteter, i stort och smått. Jesus vill att vårt insteg på den väg han är, ska vara insikten om att den går i hans fotspår. Inte bildligt utan bokstavligt.

Den Helige Ignatius av Loyola har rättframt beskrivit det mänskliga livets enda mål som att uppnå gemenskap med Gud. Det världsligt goda, som också Guds och Kyrkans bud tillåter, ska användas bara om det leder oss närmare målet. Att alltid undvika egna svårigheter måste komma på andra plats. Oftare kan det t o m vara svårigheterna som hjälper oss till vårt enda mål.

Det här gäller för allt som kommer av det mänskliga livets bräcklighet i sig, främst det som filosoferna kallar ”naturligt ont”, såsom sjukdom. Ateismens påstående att Gud inte kan existera när det finns så mycket lidande i världen är emotionellt förståeligt, men ändå intellektuellt grundlöst.

Inget säger nämligen att Guds godhet måste utgå från tid och rum. Tvärtom, i så fall skulle ju Guds godhet vara beroende av tid och rum, och om något saknas i Gud, som då den perfekta godheten när tid och rum inte finns, kan Gud inte vara Gud. Men om Gud nu är Gud och perfekt, och därmed god, är det rimligt att Gud vill att så många människor som möjligt kan lära känna och älska Gud och därmed bli frälsta. Och då måste vi anta att Guds tillåtande, om än ogillande, av lidande möjliggör för fler att vinna gemenskap med Gud än vad som annars skulle varit fallet. T ex för den dolda mening som lidandet kan få oss att söka. Guds enda perspektiv är ju vår eviga glädje i himlen.

Detta betyder nu inte att vi inte ska motverka lidande där det är möjligt, t ex med etiskt godtagbar medicin och psykologi. Den kristna kallelsen att hjälpa i nöd är ju grunden för hela sjuk- och socialvården, och underlåtenhet att hjälpa, om man kan och som man kan, är en synd.

Och där filosofins logik om Guds existens inte ger personligt hopp, har vi den kristna trons religionshistoriskt helt unika svar på frågan om Guds relation till allt ont i världen, med Jesus Kristus som Guds egen förening med det mänskliga mörkrets alla effekter.

Det här är den katolska devotionen till Jesu heliga hjärta en mycket viktig påminnelse om. Varje katolskt hem och katolsk mobilskärm borde prydas av bilden av den korsfästes genomborrade hjärta som blir bilden av det dödliga i vår synd, våra nej till Gud, och det livgivande i Guds barmhärtighet, kärleken som möter synden och upplöser den.

Evangeliets första del idag påminner om att Petrus i avvisandet av lidandets väg, förstås med goda avsikter, blottar ”människors … tankar” om vad som frälser. Varje gång vi tänker eller agerar som vår katolska tro inte skulle vara relevant på något bestämt område i vårt liv, träffar Jesus tillrättavisning också oss.

Men vad är det för kors vi då ska bära, som Jesus uppmanar i evangeliets andra del, och varför? Svaret fanns i första läsningen ur profeten Jeremias bok. Profeten, som p g a sin förkunnelse av sanningen inte var populär bland sin tids makthavare och influencers, konstaterade: ”Ja, mig har Herrens ord vållat ständigt spott och spe.” I evangelierna förbereder Jesus i samma tradition, nu fullt förklarad, ofta sina lärjungar i alla tider på att utsättas för andras missaktning. Och han prisar det t o m saligt att trots det fortsätta stå upp för tron på honom och alla dess konsekvenser.

Martyrerna har följt Jesus bokstavligt, och Jesus förväntar sig faktiskt en bokstavstro av alla troende, också oss, i meningen tillit till att det Jesus säger och gör, som ögonvittnena och därmed Kyrkan förmedlar, är Guds vilja och handlande.

Jesus uppenbarelse av Guds kärlek, den självutgivande viljan av vårt bästa, vår frälsning, visar en helt upp-och-ner-vänd värdeskala. Därför kunde Aposteln Paulus i andra läsningen ur Romarbrevet uppmana oss: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar”.

Om vi tar den hållningen på allvar, förstår vi att vi inte kan uttrycka den för oss själva på kammaren eller bara bekräfta den med likasinnade en söndag i kyrkan. En förvandling blir ju synlig, genom att den kristne avvisar sådant som ”alla tycker eller gör” men inte motsvaras av Guds påbud eller förbud, och genom att den kristne stöder, gör, sådant som man kan visa sig vara helt ensam om, på Guds påbud. Inte för att den kristne menar att det här är ”rätt för mig”, utan för att det är sant, något som alla inbjuds, aldrig tvingas, att omfamna. Det som ger delaktigheten i Jesus slutliga seger över allt lidande och över döden själv.

Vårt omfamnande av sanningen, och därmed den gudomliga kärleken, ger lidande genom att det skaver i oss att inte alltid göra som ”vi känner för”, även om vi först fann det önskvärt. Vår bästa hjälp i bärandet av detta kors är bikten; ju oftare, desto tydligare att vi aldrig är ensamma i vår kamp; att Kristus bär våra kors med oss. Den konkret erfarna förlåtelsen som sakramentet ger, gör oss också mer benägna och skickade att bära andras kors med dem, aldrig bortförklara eller uppmuntra till ignorering av korsen.

Vårt omfamnande av sanningen, och därmed den gudomliga kärleken, ger också, som sagt, lidandet av andras ogillande när de förstår att vi bekänner tron på honom som inte är ”en av möjliga sanningar”, utan ”Sanningen”. Vår bästa hjälp i bärandet av detta kors är helgonen, som alla levt i ett radikalt avsteg från denna världens ledande ideal, som i varje tid bara är lite olika uttryck för tanken på att det är vårt sätt att leva som definierar det goda.

Helgonen påminner oss om att en blomma som absolut vill leva kvar som blomma, aldrig blir frukt. De är alltså förebilderna i att ”mista sitt liv för [Jesus] skull”, för att så ”finna det”. Det verkliga Livet. Det som har blivit möjligt genom att Jesus tog det stora, definitiva korset på sig. Och som nu med den Heliga Eukaristin stärker oss i att bära alla våra kors, på väg till uppståndelsens glädje; vårt enda, viktiga mål. Amen

pater Thomas Idergard