Predikan 21 söndagen under året 2021

Predikan 21 söndagen under året 2021

Om du tror på det Jesus lär och är rätt förberedd kan du ta emot honom för förändringen till evigt liv

Jos 24: 1-2a, 15-17, 18b; Ps 34: 2-3, 16-23; Ef 5: 21-32; Joh 6: 60-69

Kära systrar och bröder i Kristus,

Vi har kommit till slutet av flera veckors läsning av Jesus undervisning i Johannesevangeliets sjätte kapitel om sin sanna och verkliga närvaro i Eukaristins sakrament. Kristus eget offer av gudomlig kärlek närvarogörs i Kyrkans offer av bröd och vin, vilket blir andlig näring i fysisk form, för vår delaktighet i Guds eviga liv, med start här och nu, genom vårt livs alla offer för den gudomliga kärleken. Den som vill varje människas bästa, dvs frälsning, och för det ger av sig själv utan att räkna på kostnader eller nytta; den som flödar fritt när rädslan för döden är borta.

När många åhörare i dagens evangelium reagerar mot Jesus uppmaning att äta hans kött, förstår de inte att han talar bokstavligt och sakramentalt; att det eukaristiska brödet bär hans eget hela liv, hans kött, in i vårt kött. Många tror istället att han talar bildligt i form av ett antikt hebreiskt uttryck för krigsförbrytelser. Men Jesus anpassar sig inte till det vi vill höra, det som är lättsmält och stämmer överens med våra normer och erfarenheter. Han fortsätter med det vi behöver höra: ”Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit han var förut?”. Han vill att vi ska lita på att det han säger är bokstavligt sant. För om vi inte gör det när det gäller Eukaristin och övriga sex sakrament, kan vi heller inte lita på hans uppståndelse och himmelsfärd.

När Jesus säger att ”[d]e ord jag har talat till er är ande och liv” understryks det som slås fast i Johannesevangeliets inledning: han är Guds Ord som synligt kommit in i världen. När Gud talar sitt Ord förändras verkligheten bokstavligen och på djupet. Det eviga Ordet refererar inte, som våra ord, till något som existerar. Det gör att något börjar existera, eller får en helt ny existens. Evangelierna vittnar om denna kraft: ”Lasaros, kom ut”, ”Lilla flicka, jag säger dig, ställ dig upp”, ”bli ren” till den spetälske mannen, ”Tig, var tyst!” till stormen osv; precis som det ord som Gud talar i skapelsens början. På samma sätt förvandlar det gudomliga Ordet brödet till Kristus kropp i Mässan, när Jesus själv säger, förmedlat av den präst som är vigd i den obrutna ordningen av tro från apostlarna, att ”detta ärmin kropp”. Att ta emot den Heliga kommunionen är att öppet bekänna sin egen tro på att det är så. Kan man inte tro det, vilket undersökningar tyvärr visar att många katoliker inte gör, ska man inte ta emot.

Det är alltså när Jesus beskriver sig som ett bröd som blir ätet, för att via vår materia ge den nåd som omvandlar oss, som folk vänder honom ryggen. Än idag ryggar vi tillbaka när vi förstår att Gud i Kristus vill komma in i oss, för att omvandla oss; att Guds levande Ord vill förändra den, och det, som vi är. Från Guds avbild, till Guds likhet. Individualismen frestar oss att tro att det sanna andliga livet styrs av våra villkor. T ex att vi kan plocka ut det vi gillar från den katolska tron eller, ännu mer andligt försvårande, aktivt blunda för, öppet gå emot, det vi inte gillar och förstår. Eller att det främst är andra som borde lyssna eller göra annorlunda, bättre.

Kristus har etablerat och helgat den Katolska kyrkan, bestående av oss syndare, även mycket svåra syndare; men där, oavsett det, hans och Faderns Ande alltid vill hjälpa oss ta emot Gud i våra liv. Genom de sju sakramenten. Genom Bibelns uppenbarelse och den obrutna traditionen från apostlarna, det som kallas ”trons regel” och inte kan ändras, inte ens av koncilier eller påvar, eftersom sanningen förblir sanningen. Och genom helgonens förböner och förebild. Precis som vi hörde i andra läsningen ur Efesierbrevet – och detta är en avgörande slutsats – är Kristus och Kyrkan, i denna mening, ett.

Vår kallelse är därför att ta emot hela den katolska tros- och moralläran, även om det kan kräva ansträngning, kanske under ett helt liv, att förstå och omfamna. Gud ger sig bara åt oss, dvs sakramentens nåd kan bara verka, om vi gör vad vi kan för att ge oss helt till honom, som i Kommunionens fall att tro det han säger om sin verkliga närvaro och att ha biktat allvarliga synder innan man tar emot. Och om vi förstår att det inte är Kristus som ska förändras av oss och våra begränsningar, av vår tids moden och normer; utan att det är vi som kallas till att förändras av sanningen i Kyrkans tro. För att ”ständigt sjunga” Herrens lov, som vår responsoriepsalm uttryckte det; låta Kristus och hans normer bli centrum för oss. Det är själva innebörden i himmelriket, som Eukaristins heliga bröd ger oss nåden att börja växa in i här i tid och rum.

Självklart är detta något som skaver och är svårt eftersom det också kräver uppoffringar. Men när vi försöker ta kallelsen till oss, börjar i någon ände, blir vi stegvis medvetna om att vi är syndare som behöver Guds förlåtelse och hjälp i förändringen att bli heliga, helt till för Gud, dvs eviga. Detta försök är det sanna livet i evangeliet, den verkliga underordning, anpassning till Kristus och Kyrkans värdeskala, som andra läsningen manade oss att öppna oss för. Mäter vi livet med vår egen måttstock behöver vi ingen förlåtelse. Men då lär vi inte känna Jesus, som ju inte är en vishetslärare eller fredsprofet utan Gud som kommer i mänsklig, fysisk och synlig gestalt, till var och en som förstår sig vara svag och i behov av helande. Det svåra är inte att längst ner på livets botten, i misär av olika slag, sträcka sig efter Jesus hand. Nej, det svåra, och därför den fulla kallelsen, är att mitt i sin stolthet, sina framgångar, starka åsikter och envisa vilja, se sin egen oförmåga och sitt behov av frälsning. Och för det vill Jesus nära oss med sig själv till hjälp, för både insikt och förmåga.

I vår första läsning ur Josuas bok hörde vi hur Israels folk fick säga ja till erbjudandet att tjäna Herren i det nya hemlandet, med en meditation där det följt Guds spår i dess liv tillbaka till befrielsen från slaveriet i Egypten.

Också vårt ja till Gud är hjälpt av att vi ibland mediterar över Guds spår i det egna livet och tackar för det han ger; för där han bär, över hinder och i det mörka och svåra. Och att vi sedan ser och erkänner var jag är på drift bort, eller har vänt mig, ifrån det Kristus lär genom Kyrkan. För att så slutligen be om hjälpen att allt bättre, med alltmer av vårt liv, svara med Kyrkans bekännelse; den som Petrus uttryckte i dagens evangelium och som hans efterträdare påvarna i varje tid har som samma, yttersta uppgift att hjälpa oss att allt bättre uttrycka: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord”. Amen.

                                                                                                  pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här