Predikan 2 söndagen under året 2025
Kan jag ta emot överflödet – och ge det vidare?
Jes 62: 1-5; Ps 96; 1 Kor 12: 4-11; Joh 2: 1-11
Kära systrar och bröder i Kristus,
Bröllop och vin är de gemensamma nämnarna mellan vår första läsning ur profeten Jesajas bok och dagens evangelium. I Bibelns värld, liksom i ganska många andra världar kan tilläggas, är de båda nära sammankopplade. Vinet används i Bibeln som symbol för glädjen i det eviga, himmelska gästabud som av vår första läsning specificeras som en bröllopsfestmellan Gud och Israel, det folk som Gud sluter ett förbund med för att sedan, enligt vad den judiska, profetiska traditionen så tydligt förutsäger, bjuda in alla folk och alla länder till gemenskapen.
Det är av detta skäl som man som kristen inte på ett religiöst sätt behöver, ja, ens ska, förhålla sig till dagens politiska Israel, staten Israel, eller till diskussioner om denna stats relation till uppfyllandet av Guds löften. Man kan som kristen ha åsikter om staten Israel, precis som om vilka andra stater och politiska system som helst. Och dessa åsikter kan skifta bland kristna. Men de är politiska och har för oss kristna inget med religiös tro att göra.
Nya Testamentets är tydligt med att vi kristna, via Jesus, är andliga ättlingar till Abraham. Påven Pius XI menade att detta gör oss till ”andliga semiter”. En kristen kan alltså bara av det skälet inte vara antisemit eftersom det skulle betyda att vara emot sig själv. Guds fullbordan av sitt löfte till Abraham och Abrahams ättlingar, vilket först uttrycktes i form av ett land som pekar fram mot ett evigt hem, är personen Jesus Kristus. I honom blir den antika judendomens tro och tillbedjan komplett, överskrider sina första gränser och blir tillgänglig för alla, judar och icke-judar, i det Nya förbundet och det Nya Israel, det nya förlovade landet: Kyrkan, som samlar alla nationer och folk till ett andligt hemland som det fysiska landet har förebådat. Bortom all politik. Och oavsett dagens eller morgondagens geografi.
Vinet, medlet och symbolen för fest, blir därför en naturlig symbol för Jesus Kristus, och hans identitet. Att hans första mirakel som presenterar honom för världen äger rum just på ett bröllop och involverar vin, är passande och talande på samma gång.
Alla Jesus mirakel var verkliga, historiska händelser som bekräftade som bekräftade honom som både den utlovade Messias, om vilken olika mirakel hade profeterats, och den som överskred alla Messias-förväntningar, genom att vara Gud själv. Som herre över materian och den som har etablerat naturlagarna kan Gud förstås omvandla materian och använda naturlagarna för att berätta något om sig själv. Om Gud inte skulle kunna göra det, vore Gud inte Gud.
Tron på Jesus mirakel som verkliga händelser är alltså central för tron på hans gudomlighet. Och när han nu är Guds levande Ord, talar Jesus handlingar vid en viss tidpunkt i historien, också bortom deras historiska sammanhang, men med samma innebörd som de hade i den historiska kontexten. Jesus botade alltså blinda rent fysiskt och konkret så att de mirakulöst kunde se, för att visa att Gud i honom är den som kan öppna allas ögon först och främst rent andligt, så att vi inser vad som är sant om Gud och om oss själva.
I Kana är det, som vi hörde, först Jungfru Maria som agerar. Hon vänder sig till Jesus när vinet tar slut. Hon litar på honom i allt. Och vi är, på hennes förebild, kallade till samma tillit. Jesus svar, ”kvinna” och ”min stund har inte kommit än”, låter som ett bryskt avvisande. Men med ordet “kvinna” använder Jesus Adams hedersnamn på Eva, allt levandes mor. Det som dagens öron kan uppfatta förminskande, är med Skriftens språk, det språk som Jesus alltid använder, precis motsatsen: Jesus visar hur han vill att vi ska se och vörda henne: den Nya Eva, Kyrkans moder; mor till alla som tror på Kristus och genom dopet deltar i hans nya skapelse, ingår i det Nya Israel. Och så dras vi tillbaka till vår första läsning: som den främsta representanten för Israels oförvanskade tro, är Jungfru Maria bruden genom vars fria ja Gud kan förena det gudomliga och mänskliga.
Genom att hänvisa till sin ”stund” pekar Jesus, här som i flera andra sammanhang, på sitt kommande förhärligande genom sitt korsoffer och sin uppståndelse. Och han understryker att han agerar helt i samklang med Fadern. Hans stund, när han som det sanna påskalammet ska utgjuta sitt blod för vår frälsning, kommer att inträffa utifrån Guds rådslut, på en bestämd liturgisk dag i det Gamla förbundet och tempelkulten i Jerusalem, för att markera början på en ny liturg i ande och sanning, i det Nya och eviga förbundet, och dess tempel som är hans kropp.
Jesus ”stund” är alltså förbunden med korset, precis som hans dop, som vi firade förra söndagen. Först när Jesus har klargjort det, kan Jesus med sin makt föregripa det, på förhand ge en bild av denna sin stund, genom ett tecken, som Jesus mirakel kallas i Johannesevangeliet, och göra det hans mor ber honom om. Detta föregripande av korsoffret är ständigt närvarande i Kyrkans mitt. För precis det får vi ständigt erfara i den Heliga Eukaristin. Med Kyrkans bön, den Heliga Mässan, föregriper Herren sin andra ankomst i en för oss okänd framtid och kommer redan nu och börjar firandet av den himmelska banketten med oss, för att dra oss ut ur vårt här och nu, med alla dess bekymmer och begränsningar, och rikta oss mot, ge en försmak av, Guds eviga nu. Så förstår vi också att liturgi inte så mycket ska handla om vad vi gör, utan om vad Gud får göra med oss.
I frälsningshistoriens kärna och höjdpunkt, Jesus offer av sig själv på korset, uttömmer Gud, universums herre, sig själv till det yttersta för sin ömkliga skapelse, för människan. Och i Kana gör Jesus inte några extra krus med vin, utan 600 liter (!) nytt vin, dessutom bättre än något annat. Varför allt detta överflöd? Jo, för att Gud, genom att komma in och bli del av vårt nu i Jesus Kristus, vill att vi ska kunna förstå hans obegränsade kärlek, vilja av vårt bästa, som han lovar att vi ska få i en enbart växande omfattning – och det oavsett vad som händer oss här i tiden – om vi bara vill ta emot den.
För om vi samverkar med Guds överflöd, nåden, Guds gåva av sig själv, som ges oss främst genom tron och Kyrkans sju sakrament, omvandlar Jesus också oss, från vanligt vatten till det bästa och ädlaste av viner. Den fråga jag kan ställa till mig själv när jag betraktar miraklet i Kana är om jag tillåter Jesus att göra det med och av mig, fullt ut. Om jag tillåter honom omvandla mig för de specifika uppgifter med vilka Guds kärlek, den Helige Ande, som på ett särskilt sätt ges i dopet, uttrycker sig genom mig, som vår andra läsning från Första Korintierbrevet beskrev det. Som den sång ”till Herrens ära” som vår responsoriepsalm nämnde. Så att själva livet för mig, där just jag finns i tid och rum, kan bli ett föregripande av Guds himmelska gästabud, en av andra upplevd försmak av Guds överflöd. Amen.
pater Thomas Idergard
