Predikan 17 söndagen under året 2024
”Katolska kyrkan inbjuder alla till enheten i tron som sedan närs av Livets bröd"
2 Kung 4: 42-44; Ps 145; Ef 4: 1-6; Joh 6: 1-15
Kära systrar och bröder i Kristus,
Tron på att Gud genom mirakel kan ingripa i världen, i alla dess naturliga ordningar, är en nödvändig följd av tron på att Gud som skapare och därmed herre över materien. Men idag kan vi t o m höra kristna tvivla på ögonvittnesskildringarna om Jesus mirakel för att de inte kan förklaras med empirisk vetenskap. Då glömmer man att själva poängen med ett mirakel är att det inte kan förklaras med våra metoder för att mäta orsaker och samband.
Om vi tror att Jesus Kristus är den han sade sig vara, den som apostlarna riskerade och miste sina liv för att förkunna, den som Kyrkan i alla tider har bekänt; ja, då är han Gud. Och är han Gud, är han herre över allt som finns, inklusive materien och naturlagarna, och kan använda materien, och överskrida naturlagarna, för att säga något om sig själv och om oss.
I själva verket står och faller den kristna tron med ögonvittnenas skildringar av Jesus liv. Miraklen som historiska händelser är vad som drog människor i hans samtid till honom. Miraklen uttrycker det unika med Jesus, skiljer honom från alla profeter och vishetslärare och bekräftar honom som Gud som blivit människa för att hela oss i all vår brustenhet och synd och leda oss till sig. Bara med miraklernas Jesus finns det ett hopp om något mer och större än den här världen, än det vi upplever och kan mäta och väga; än alla orättvisor, allt våld, och alla våra begränsningar. Med Jesus som en snäll men missförstådd fredsprofet, däremot, finns inget hopp.
Gud kan uträtta mirakel genom oss vanliga människor. I första läsningen ur Andra Kungaboken hörde vi hur Gud genom profeten Elisha mättade hundra män med tjugo kornbröd. Men Jesus Kristus agerar inte på uppdrag av Gud, han agerar i egenskap av Gud, eftersom den gudomliga närvaron i honom är lika fullständig som den mänskliga. Därför är Jesus brödunder i dagens evangelium av en helt annan art än Elishas, vilket visas av volymen och inte minst av att det fortsätter varje dag i den Heliga Eukaristin.
Genom frälsningshistorien har Israels folk uppfattat hur Gud har möjliggjort försörjningen av bröd, det mest basala livsmedlet. Mest känt är mannat under ökenvandringen ut ur Egypten. Men denna hjälp har hela tiden pekat vidare framåt, till ett mer djupgående mättande och av alla folk. I Johannesevangeliet blir Jesus brödunder inledningen till hans tal om sig själv som Livets bröd; som mystiskt men sant och verkligt närvarande i Eukaristins sakrament. Ett tal som vi kommer att följa i Mässans läsningar under kommande fyra söndagar.
Vid sidan av uppståndelsen är brödundret det enda mirakel som beskrivs i alla fyra evangelier. Det intar alltså en central roll i Jesus gärning. Och eftersom Jesus är Guds människoblivna Ord, den levande, allsmäktige Guden som talar, förmedlar allt han säger och gör vid en bestämd tidpunkt i historien ett allmängiltigt budskap för varjetidpunkt i historien. I brödundrets budskap, som alltså inte handlar om gratis lunch, kan vi urskilja fyra beståndsdelar.
Den första är att det verkliga bröd som Jesus ger inte ska mätta vår fysiska utan vår existentiella hunger, som är en hunger hos ”allt levande” enligt vår responsoriepsalm idag. Vi hörde i evangeliet hur Jesus fick fly undan ett försök att kora honom till världslig ledare, som kunde sörja för materiella och sociala behov. Jesus har kommit med något mycket större och viktigare än ett politiskt program, eller en social, ekonomisk eller ekologisk reformering: nämligen Guds direkta närvaro i våra liv, genom Jesus själv, som när han tas emot i tro reformerar oss och därigenom våra relationer, nära och fjärran. Med uppståndelsens mirakel lovar Jesus att befria också den som tror på honom från döden – och därmed från rädslan för döden nu. Sådan är vår unika, kristna drivkraft i allt vi kallas till att göra här i världen, i skapelsen. Unik, därför att den pekar på något mycket större; förankrar hoppet bortom det som sker här.
Budskapets andra beståndsdel är att Guds människoblivande i Kristus och hans död på korset är oskiljaktiga. Jesus kommer till världen för att dö, eftersom världen under syndens välde fungerar som den gör, och för att uppstå i segern över detta. En seger som blir tillgänglig redan här och nu i Eukaristins bröd. Varför då just bröd? Ja, bröd bär i sig självt på något av, och förklarar, det materiella, köttsliga, lidandets hemlighet. Bröd förutsätter ju att frön först läggs i jorden och dör. Ur denna undergång växer sedan nya ax upp. Jordiskt bröd passar som bärare av gudomlig närvaro då det alltså beskriver Kristus lidandes hemlighet, förenar död och uppståndelse. I det eukaristiska brödet, brödet som välsignas, konsekreras, fortsätter den gudomliga närvaron i det materiella, den som börjar med Guds människoblivande, för att göra oss alltmer delaktiga i hans eviga liv, som en dag helt ska genomsyra oss i vår uppståndelse bortom detta, till en fullkomnad materia.
Den tredje delen av brödundrets budskap visar sig genom att det överblivna brödet samlades ihop i korgar. Så vill Jesus samla oss i en enda Kyrka, ”en enda kropp och ande” som aposteln Paulus beskrev i andra läsningen ur Efesierbrevet. Att delta i den sakramentala gemenskapen runt den Heliga Eukaristin blir uttrycket och garanten för denna enhet som Paulus betonar är synlig. Metoden för enheten, däremot, att få till stånd den, är samma tro, i både tillit och vad som hålls för sant, och viljan att samlas i den Kyrka Kristus grundat på apostlarna för att just dela ut honom som bröd. Något deras efterträdare biskoparna, om de är vigda i den obrutna kedjan i samma tro, fortsätter i alla tider. Den Kristus Kyrka som Andra Vatikankonciliet påminner oss bara är fullt ut förverkligad i den Katolska kyrkan. Och som välkomnande inbjuder var och en som delar hennes tro att också bli del av.
Den fjärde och sista delen av brödundrets budskap visar att Jesus vill och kan göra något av det som inte verkar vara så mycket, t o m otillräckligt i relation till vad som förväntas – dvs av var och en av oss. Vi nedslås ofta av hur våra strävanden att låta Guds vilja ske är halvhjärtade, eller inte har något att sätta emot det som är mörkt i världen och i oss själva. Men som Jesus själv säger är allt möjligt för Gud. På samma sätt som han till kropp, blod, själ och gudomlighet blir tillgänglig för oss i en liten brödbit, vill han att vi, när vi tar emot honom så, fylls av tillit till att han i oss kan göra underverk av våra små ansträngningar. Om vi bara försöker det vi kan, med det vi har.
Låt oss därför be om fastare tillit till, och tacksamhet för, de små och stora under som Jesus Kristus vill göra med och genom oss – oftast oväntat – när han mättar oss; ger oss del av sitt gudomliga liv. Amen.
pater Thomas Idergard
