Predikan 16 söndagen under året 2024
”Tänk på att Gud ska göra upp med de dåliga herdarna, och följ den Gode herden - men inte alla präster"
Jer 23: 1-6; Ps 23; Ef 2: 13-18; Mark 6: 30-34
Kära systrar och bröder i Kristus,
I Gamla Testamentet liknas Israels folk, Guds första förbundsfolk, vid en fårhjord för vilken Gud kallade herdar, religiösa och politiska ledare, att på Guds uppdrag skydda folket och sörja för dess behov, inte minst andligt.
Vår första läsning ur profeten Jeremias bok, riktade hård kritik mot dessa herdar för att ha misskött uppdraget så att folket i sin tur inte kunde uppfylla förbundets syfte: att ge ett levande vittnesbörd till resten av världen om Israels Gud. Folkets splittring och slutligen fångenskap i främmande land blev en konsekvens. Men vi hörde också ett sammansatt löfte som återkommer hos flera profeter: Gud ska själv ta på sig herdeuppgiften genom att en ättling till den legendariske kung David ska härska i Guds namn.
Guds eget, direkta ingripande och en ny, mänsklig herde av Davids ätt blir verklighet i Jesus Kristus. I evangelierna presenteras Jesus både som Davids kungliga ättling, genom sin jordiske far, den Helige Josef, och som av gudomligt väsen, ett med Gud Fadern. Det är Jesus som uppfyller det som var förbundsfolket Israels uppgift, och som aposteln Paulus i andra läsningen ur Efesierbrevet kallade för att riva ”skiljemuren” mellan judar och andra, och drar världens alla folk till Israels Gud, den ende Guden.
I dagens evangelium hörde vi Jesus samla apostlarna efter att de återkommit från den första missionen för att förkunna Guds rike. Vi hörde hur Jesus i människorna som drogs till honom såg behovet av en herde; av någon som kan mätta en djupare, existentiell hunger. Den som han själv hade kommit för att vara. Den som ingen politisk eller religiös ledare, ingen idol, ideologi eller kändis, kunde eller någonsin kan vara.
Behovet av en god herde ser Jesus också hos oss. Tiderna förändras. Tekniska, sociala och ekonomiska förhållanden likaså. Men människan förblir densamma. Innerst inne upplever vi oss ofta, med rätta, vara ”på drift”. Bakom alla fasader, i vår tid ofta de digitala medierna, är vi osäkra på meningen med allt, på vart vi är på väg. Vi förblir därför konstant lätta byten för dåliga herdar.
En dålig herde i vår tid är den materialistiska konsumismen som lovar mening genom prylar, upplevelser och personlig ära, ”likes” – helst i kombination – och lär oss att se också andra människor som instrument för att uppfylla våra behov.
En annan dålig herde idag, som förstärker den första, utgörs av den medialt och politiskt förhärskande postmoderna filosofin med sin moraliska relativism. Den leder många till att förneka existensen av det objektivt sanna – t ex den okränkbara mänskliga värdigheten också hos det svagaste och mest värnlösa, det ofödda barnet, eller ändamålet med den mänskliga sexualiteten – till förmån för vad vi uppfinner själva.
Om vi gör oss själva, och medmänniskor, till produkter av känslor och modets växlande viljor, gör vi Gud till det också. Eller gudomliggör sådant som aldrig kan vara absolut, som vetenskapen, eller som är absolut ont, som t ex aborter, eller, som det nu t o m kallas, ”aborträtten” – som om det fanns en objektiv rätt att förneka de svagaste deras rätt till liv! – och könsbyten på barn.
En tredje slags dålig herde i vår tid utgörs av den radikaliserade politiken, till både höger och vänster, vilken upphöjer politiska åsikter till existentiella dogmer och reducerar meningsmotståndaren från någon med i grunden goda avsikter men dåliga lösningar, till ett hot mot nationens överlevnad, demokratin, rättigheterna eller vad som nu råkar sättas främst. En avhumanisering som ger en ny, mer oförsonlig polarisering.
Men även vår tids och kulturs dåliga herdar, med alla deras hjälpredor och försvarare, träffas, liksom deras föregångare och efterträdare, av Guds varning genom profetian i första läsningen: ” jag [skall] ta hand om er och straffa era onda gärningar”. Det är ingen text vi läser av som kuriosa, lite vid sidan av. Den talar. För oss troende gäller det att se upp med att följa, aktivt eller passivt, dessa dåliga herdar, då de leder oss bort från det sanna målet för livet.
Den Gode herden, däremot, vill samla oss kring livets sanna mening, gemenskapen med Gud som möter oss i skapelsens ordning och i den gudomliga uppenbarelsen i Bibeln och Kyrkans tradition. Gud är alltid där, beredd att ta emot var och en som vänder om, dvs ändrar sitt sätt att se på verkligheten inklusive sig själv. En omvändelse frånidén att allt det vi ser och kan greppa är allt som finns och att vi egentligen konstruerar verkligheten med vad vi vill och känner. En omvändelse till att försöka förstå, och ta emot Guds kraft för att leva i, sanningen, efter Gud plan och vilja.
I första läsningen hörde vi också Gud utlova ”nya herdar” som är pålitliga. Dessa är de apostlar som Jesus senare väljer och viger till tjänst – och alla de som Kyrkan efter dem viger vidare i kedjan av obruten tro: det Nya förbundets ämbete som tjänar genom att göra den gudomlige herden, Kristus själv, närvarande i världen i alla tider genom förkunnelse av den oförändrade tron och förvaltande av de sju sakramenten: alltså biskopar, präster och diakoner.
Alla vi som genom denna särskilda vigning deltar i uppgiften som hjälpande herdar, talar med den Gode herdens, Kristus, röst, men inte genom personlig förträfflighet utan bara när vi talar det Kyrkan lär, som helhet och i linje med hur hon har lärt i alla tider. Alla vi förmedlar genom sakramenten nåd, verkligt gudomligt liv, bara om de firas efter Kyrkans anvisningar och med de element som Herren själv har utpekat. Bara då – aldrig om vi för ut egna åsikter som strider mot Kyrkans tro, som om det vore Kyrkans tro, eller manipulerar sakramenten efter eget tyckande – kan ni troende se att vi agerar i Jesus Kristus, Överherdens, ställe. Och bara då ska ni lyssna på oss.
Herdeskapet i Kristus tjänst ska leda människor till den frihet i vilken hans värdeskala blir vår genom att vi ordnarallt i våra liv efter hur det kan tjäna Guds plan i världen. För våra liv går bara ut på att lära känna Gud i vår Gode och högste herde Jesus Kristus, för att tjäna med honom, och som han, i detta liv, och så kunna dela hans eviga liv. Människor, inte alla, men de som vill lyssna till sanningen, kommer att tilltalas av vittnesbördet, i ord och handling, från den som inte följer en idé eller ett program utan känner herden själv.
Den engelske biskop som vigde mig till diakon i London 2017 berättade om en församling som en kväll bjöd in en skådespelare att recitera poesi. Han läste alla tänkbara texter och lät som avslutning åhörarna välja en text. De önskade då att han skulle recitera det som också var dagens responsoriepsalm, Psalm 23, ”Herren är min herde”. ”Det gör jag gärna”, svarade skådespelaren, ”på ett villkor – att damen där borta läser texten efter mig.”
Han reciterade psalmen, och alla applåderade. Sedan reciterade hon psalmen, och alla rördes till tårar. ”Varför skillnaden?”, frågade kyrkoherden efteråt. ”Skillnaden”, svarade skådespelaren, ”är att jag känner texten, men hon känner herden”. Amen.
pater Thomas Idergard
