Predikan 16 söndagen under året 2023
”Att tona ner talet om domen är att svika både Jesus och medmänniskorna"
Vish 12: 13, 16-19; Ps 86; Rom 8: 26-27; Matt 13: 24-43
Kära systrar och bröder i Kristus,
Att det finns en dom, dvs att vårt sätt att förhålla oss till Gud och varandra får en evig konsekvens, är något Jesus ständigt påminner om. Därför är det ett svek både mot Jesus själv och mot andras möjlighet till frälsning, när kristna företrädare tonar ner, eller ännu värre bortförklarar, domens realitet. För det är ju för att ge oss möjlighet att undvika den dom vi alla har över oss – att för evigt bli fast i det nej till Gud som vi i stort och smått säger dagligen – som Gud blir människa och så själv tar på sig effekten av våra nej för att vi, om vi vill tro, ska kunna uppstå med honom, som han.
Dagens andra läsning ur Romarbrevet beskrev en skillnad mellan det vi ofta vill, å ena sidan, och det vi verkligen behöver, å den andra. Det vi behöver är gemenskapen med Gud, den som människan skapades i och för, men som de första människorna avvisade genom att sätta den egna viljan före Guds. Det gav upphov till den läggning som kallas arvsynd, som vi alla föds in i. Arvsynden är tendensen att sätta oss själva och vår vilja före Gud och Guds vilja, och vars logiska följd är domen; ”den brinnande ugnen”, som Jesus – inte någon sur präst – kallar det. Från den erbjuds människan möjlighet till befrielse genom dopet, som kommer ur Jesus offerdöd och uppståndelse och ger inträdesbiljetten till ett liv i Guds barmhärtighet, förlåtelsen, som både första läsningen ur Salomos Vishet och responsoriepsalmen beskrev.
I dopet får vi nämligen ta emot den Helige Ande, på ett sätt som inte går annars, och blir delaktiga i den gudomliga kärleken mellan Fadern och Sonen i Treenigheten. Det är den som enligt andra läsningen ”vädjar för oss” inifrån oss, och som Jesus i evangeliet idag beskriver med bilderna av senapskornet och surdegen: Helt utan vår förtjänst eller prestation planteras Guds liv in i oss för att där växa och ta alltmer av oss i besittning, för att vi ska kunna bli heliga, helt till för Gud, och när vi lämnar tid och rum undgå domen. Det är en process som kräver vår tillåtelse; våra, i alla fall ärliga försök, att samverka.
För att himmelrikets surdeg ska kunna syra ”alltsammans” och himmelrikets senapskorn bli det största trädet, behöver vi alltså sträva efter att göra Guds vilja. I det syftet erbjuds Andens liv i oss från dopet näring av Kyrkans övriga sakrament. Genom Guds ständiga gåva av sig själv, nåden, förmedlad av sakramentens materia in i vår materia, stärks och riktas vår vilja för att göra Guds vilja.
Guds vilja står över allt annat eftersom Gud är den som skapat allt och därför vet alltings mening och ändamål, också för varje människa. Gud uppenbarar den på ett första sätt i skapelsens ordningar som vi kan förstå genom vårt förnuft, och på ett frälsande sätt genom att visa sig själv i Jesus Kristus. Guds vilja och det högsta goda är samma sak. Vår vilja har vi inte fått för att omdefiniera det goda, utan för att förverkliga det goda genom att ordna alla våra helt olika, individuella omständigheter så att de bidrar till att uppfylla Guds vilja. Resultatet blir ingen likriktning, utan precis tvärtom – se bara på skaran av helgon: en verkligt berikande, färgsprakande mångfald på den gemensamma, och enda hållbara, grunden att ära Gud.
Jesus liknelse om vetet och ogräset använde kyrkofäderna för att förstå hur Gud tillfälligt, här i tiden, kan tillåta det onda att växa och frodas samtidigt med det goda i både Kyrkan och var och en av oss. ”Rikets barn” respektive ”det ondas barn”, som Jesus talar om, beskriver alltså också vad som kan rymmas inom en och samma person. Fram till ”skördetiden”, domens dag, har vi i livet här varje möjlighet till omvändelse, att börja se på allt, först på oss själva, med Guds blick, och handla därefter. Det vi behöver omvända oss från är det som försvårar för nådens näring från sakramenten att bära frukt i våra och Kyrkans liv. Och det är synden.
Synd är i första hand inte ett brott mot regler, utan ett brott i relationen med Gud från dopet. Även med dopets inträdesbiljett till det eviga livet, och näringen för det genom övriga sakrament, är arvsyndens skada i oss inte helt läkt utan lockar oss till konkret synd. Den Katolska kyrkan är enligt Andra Vatikankonciliet ensam om att vara helt identisk med den kyrka Kristus grundat. Därför kan hon, på Kristus uppdrag, formulera regler och bud som en hjälp att se var vårt tänkande eller handlande skadar relationen till Gud. Som den engelske konvertiten och författaren G.K. Chesterton har uttryckt det: ”Jag behöver inte en kyrka som talar om för mig att jag har fel när jag vet att jag har fel; jag behöver en kyrka som talar om för mig att jag har fel när jag tror att jag har rätt”.
Att vi katoliker på olika sätt kämpar med att leva som Kyrkan lär, och att det finns katoliker som inte ens vill försöka tro och leva så, är aldrig ett argument mot sanningen i Kyrkans lära, på de områden där den är definitiv och oföränderlig, dvs det som rör Gud, frälsningen i Kristus, Kyrkan själv och sakramenten och det moraliska livet. Motstånd påminner istället om vårt behov av omvändelse, och visar var det fält som Jesus planterat i oss fylls av ogräs och behöver hans hjälp att rensas.
Tvivel på delar av den katolska tros- eller moralläran kan vara normalt, men är inget vi ska, heller inte får, ropa ut. Tvivel kan istället vara en hjälp att komma vidare; en kallelse till att själv ta reda på mer, eller få andlig vägledning, så att man kan omfamna, och leva mer av och i, den tro som apostlarna, som mötte den uppståndne Kristus, har lämnat till oss. Tvivel kan också peka på ett kors att bära med Jesus, aldrig utan honom, för vår växt i helighet, in i himmelriket.
”Hör, du som har öron”, utropar Jesus. Han är Guds människoblivna ord, sanningen om Gud och om oss, som synliggörs av Kyrkan och erbjuder sig att ta allt större utrymme i våra liv. Dvs som ett litet korn växa till det stora trädet; som en liten surdeg ge bröd i mängder.
Jesus vill inte att vi bara ska vara kristna på söndagar. Istället vill han att vi helt släpper taget om oss själva och det vi definierar som vår ”frihet”; att vi inte bara ska se honom som vår frälsare utan också som vår Herre: den enda måttstocken för allt i våra liv. Bara med honom kan vi frikännas i domen, och i det hoppet redan nu börja leva verkligt fritt och lyckligt, fyllda av den inre frid som ges av tillförsikten om det eviga livet, där kärleken och rättvisan segrar för den som håller ut. Vad som än händer oss här. Amen.
pater Thomas Idergard
