Predikan 15 söndagen under året 2021

Predikan 15 söndagen under året 2021

”Inbjuden och sänd”

Am 7: 12-15; Ps 85; Ef 1:3-14; Mark 6: 7-13

Kära systrar och bröder i Kristus,

Dagens läsningar påminner oss om att vi som kristna både är inbjudna att få del av en enorm rikedom, och sända med uppgiften att dela den med så många vi kan. Liksom att kärleken, viljan av den andres bästa, binder ihop dessa båda företeelser.

Vår andra läsning idag är hämtad från Aposteln Paulus brev till Efesierna. Detta brev är skrivet som en undervisning för nydöpta, om ”sigillet”, som vi hörde att dopet ger; dvs en själslig märkning av tillhörighet till Jesus Kristus och delaktighet i hans död och uppståndelse, som andel av ett stort och ofattbart arv. Ett arv som det är upp till oss att sedan förvalta. Efesierbrevet ger visionen av hur Kristus härskar med Fadern i himlen och förnyar världen genom Kyrkan, alla döpta, i alla tider.

I utdraget vi nyss hörde framhåller Aposteln att Gud vill att vi ska ”stå heliga och fläckfria inför sig”. Då använder han ett språk som ursprungligen refererade till Israel, det judiska folket, och dess unika uppgift i det Gamla förbundet: nämligen att vittna om Gud inför världen, genom att ge, ja, offra, sina liv för Guds vilja och syften – det ”fläckfria” i Paulus formulering är nämligen en anspelning på en nödvändig kvalitet hos offerdjuren, som symboliskt tog folkets plats i det Gamla förbundets tempelgudstjänst.

”[G]enom [Jesus] blod har vi friköpts och fått förlåtelse”, hörde vi vidare i läsningen, och påminns så om att Jesus gör, ja, är, det sanna och slutliga offret, som alla tempeloffer pekade fram emot, för att besegra döden och öppna vägen till Guds eviga liv. Dopets delaktighet i detta liv med Kristus kallar, som vi hörde, oss till att här i tiden ”vara Gud till pris och ära”, dvs var för sig, och gemensamt som Kyrka, fullgöra det Gamla Israels uppgift och tjäna Guds vilja i världen med våra liv; förvalta arvet rätt. För Kyrkan är det Nya Israel, förutbestämt att vittna om Gud och samla alla som vill tro till honom.

Om hur denna uppgift konkret ser ut, hörde vi i dagens evangelium, där Jesus sänder ut apostlarna två och två för att förkunna omvändelse, dvs ordnandet av livet efter Guds värdeskala; att bekämpa det onda, dvs allt som avvisar Gud; och att smörja och bota sjuka, vilket representerar Kyrkans sju sakrament för andligt helande, till kropp och själ. Allt detta förblir genom tiderna Kyrkans uppgift. Precis som Jesus förbereder apostlarna på, kommer alla som fritt erbjuds frälsningen genom Kyrkan inte att vilja ta emot den. Domen för det är slutligen Guds sak, vilket uppmaningen att ”skaka av dammet under [fötterna]” uttrycker. Kyrkan fortsätter med sin uppgift.

I sändningen av apostlarna två och två såg kyrkofäderna en symbol för Jesus dubbla kärleksbud om att älska Gud och nästan, eller rättare sagt, Gud genom nästan.

Som vi vet visar sig kärlek ytterst i vad vi gör för den älskades behov. Men Gud, som i sig är fullkomlig, behöver ju ingenting av oss. Då påminner oss den Helige Thomas av Aquino om att det andra sättet att göra något för den älskades behov, är indirekt: att uppfylla behov hos någon som den personen älskar. Så älskar vi alltså Gud, genom det vi gör för behoven hos vår nästa som vi vet att Gud älskar, dvs vill det bästa för, eftersom nästan annars inte skulle finnas.

Detta samband blir synligt i Jesus egen person, som den fullkomliga sammanfogningen av Gud och människa, Gud och nästan. Och därmed den fullkomliga kärleken, viljan att ge av sig själv för den andre, utan att räkna på kostnader. Den kärlek som hans nåd ger oss genom dopet och övriga sakrament, och kallar och hjälper oss att leva ut till vår nästa, känd och okänd, när rädslan för döden är borta, och därmed behovet att sätta jaget främst så mycket det bara går innan allt tar slut. Den kärlek som är den ”välgång” som ”Herren förkunnar”, enligt vår responsoriepsalm idag.

I sändningen av apostlarna, och därmed av Kyrkan och oss som troende, betonar Jesus två saker för vårt delande av hans rikedom, hans välgångs kärlek i alla våra relationer.

Det handlar för det första om att vi ska dela rikedomen vi fått genom att vara fattiga. Den evangeliska fattigdom som Jesus förkunnar behöver inte vara en materiell fattigdom, även om få eller inga materiella tillgångar kan göra det lättare. Som för profeten Amos i vår första läsning, vilken just behövde skiljas från sina ägodelar och sysslor för att helt kunna göra Guds vilja.

Den evangeliska fattigdomen är främst insikten om att vi inte har den slutliga kontrollen över våra liv, och att vi därför gör bäst i att ställa allt vad vi är och har i Guds tjänst. Då måste vi lösgöra oss från beroendet av materiella och sinnliga tillgångar och belöningar. Stänga våra öron för samtidskulturens uppmaning om att ”ta för oss” så mycket vi kan av pengar, makt, ära, popularitet och njutning. Detta lösgörande uppnås när vi försöker använda det vi har och får till att främja Guds större ära i våra liv och relationer, och inte göra vår livsglädje och tacksamhet beroende av ägodelar.

Allt detta får en konsekvens som samtidigt förstärker det: det andra Jesus säger oss på vår väg i hans tjänst. Det handlar om tillit; tillit till att Gud fullkomnar det vi försöker och leder oss till det vi verkligen behöver. Vi ska inte bara förstå att vi inte har kontrollen, vi ska inte alls sträva efter den. Gud är den som har kontrollen över allt, även när vi inte upplever det så, eller när han inte utövar den som vi tycker att han borde.

En avgörande faktor för att växa i Gudstillit är regelbunden bön. Det är bättre att be ofta och kort än att sällan lyckas förverkliga den långa, djupa kontemplationen.

Det berättas om en from man som en gång fick frågan vad han egentligen vinner på sina regelbundna böner till Gud. Mannen svarade: ”Ingenting! Men låt mig berätta vad jag förlorar: vrede, egofixering, girighet, deppighet, osäkerhet och rädsla för att dö.” Svaret på våra böner är ofta inte vad vi får, utan vad vi slipper, vilket då är den slutliga vinsten.

Den mogna kristna bönen är den som den Heliga Moder Teresa av Calcutta en gång sammanfattade så här: ”Jag brukade be att Gud ska mätta de hungrande, eller göra det och det, men nu ber jag att han ska vägleda mig till att göra vad som behövs och som jag kan göra. Jag brukade be om svar, men nu ber jag om styrka. Jag brukade tro att bön förändrar saker, men nu vet jag att bön förändrar oss – och att vi förändrar saker.”

Det är att vara sänd av Kristus. Amen.

                                                                                                       pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här