Predikan 14 söndagen under året 2021

”'Tolka tidens tecken' och 'söka Gud i allt’ betyder motsatsen till vad många tror”

Hes 2: 2-5; Ps 123; 2 Kor 12: 7-10; Mark 6: 1-6

Kära systrar och bröder i Kristus,

Andra Vatikankonciliet har beskrivit kallelsen till Kristus efterföljd som en profetisk uppgift av ”ett levande vittnesbörd om Honom”[1], för vilket vi rätt måste förstå ”tidens tecken”[2]. Det här missuppfattas besvärande ofta som att det, som just nu är på modet skulle tala om vad vi ska tro. En likartad missuppfattning omger uppmaningen från Jesuitordens grundare, den Helige Ignatius av Loyola, om att ”söka och finna Gud i allt”, som alltför många tror betyder att Gud aktivt sympatiserar med allt vi gör.

Men det är en viktig skillnad mellan Guds aktiva och Guds passiva, tolererande, vilja. Aposteln Paulus berör detta i dagens andra läsning ur Andra Korinthierbrevet. Där beskriver han, som vi hörde, hur Gud tillåter något ont, i Apostelns fall någon form av fysisk eller psykisk plåga, som när den nu är där, mot Guds ursprungliga, aktiva vilja, ändå kan tjäna ett högre syfte i Guds plan. Som i Paulus fall att han inser hur Gud hjälper honom att uthärda, och således stärks i tilliten till, tron på, Gud. Så kan Paulus fortsätta sitt viktiga arbete för Guds rike, trots taggen som sticker.

Skulle då djävulen vara god, och det onda i själva verket gott, för att det kan vara användbart av Gud? Absolut inte. Djävulens vilja är helt ond, dvs inriktad på ett totalt nej till Gud och Guds plan i alla avseenden. Men Gud som är god och allsmäktig kan vända ont till gott. När vi söker Gud i allt betyder det att vi söker Guds försyns vägar i allt, och därmed hur vi ska förhålla oss till det vi möter och det som händer, för att se Guds vilja i det, hur Gud vill hjälpa oss att bära eller förändra det; eller finna vägar ut ur det.

Den Helige Ignatius av Loyola talar också om att ”urskilja andarna”, dvs att förstå var Guds aktiva vilja finns och var den inte finns; vad som inte är av Gud, men som likväl kan kräva vår respons; var kärleken och sanningen möter oss och kallar till efterföljelse. Genom andlig urskiljning ser vi också vad som talar emot Gud; var hans eviga sanning behöver förkunnas mer, just av oss, i kontrast mot, som kallelse till omvändelse från, det som inspireras av den onde anden. Det är att tolka ”tidens tecken”. Att urskilja vad som är av Gud, och inte.

Den kristna profetrollen är helt inriktad på Jesus Kristus, Guds slutliga och fullständiga uppenbarelse; den som alla det gamla Israels profeter pekade fram emot. Det är därför vi kan säga både att Johannes Döparen, vars födelsedag vi firade förra veckan, är den siste och störste profeten, och att var och en av oss som tror på den som Johannes pekade ut, har en profetisk uppgift. Vi förmedlar ingen ny kunskap om Guds ingripande i historien. Allt det är uppenbarat. Men vi ska påminna om hur det finns hos, och talar till, oss, liksom var det saknas men behöver bli närvarande, här och nu.

I första läsningen ur Hesekiels bok hörde vi om Guds uppdrag om en sådan profetisk förkunnelse, riktad till samtiden, 600-talet f Kr, baserat på vad Gud dittills hade uppenbarat genom Lagen till Israel, och utifrån en tolkning av tidens tecken. Människorna behövde varnas för att deras bortvändhet från Gud skulle försvaga Israel, andligt och därefter också politiskt, och slutligen göra Israel till ett byte för omgivande stormakter.

Nu behöver en profetisk uppgift inte bara vara att varna. Ytterst handlar den, som Andra Vatikankonciliet också preciserar, om att vittna genom tro och kärlekshandlingar, dvs handlingar som vill åstadkomma den andres bästa, oaktat kostnader och vinster.

Men genom det som blev Jesus slutliga öde, som dagens evangelium beskriver hans föraning om, vet vi att det allra bästa, ett liv i gemenskap med Gud, alltmer genomsyrat av Guds vilja, med början här i tiden och fullbordan i nästa liv, inte alltid är vad människor vill höra om. Ja, i många fall t o m går aktivt emot det tidsandan och modet uppmanar till, och får många att tro att de vill och borde göra. Det alla emellertid behöver höra, är att Guds kärlek till oss, trots vår bortvändhet från honom, i Kristus öppnar vägen genom lidande och död till ett evigt liv. Och att mottagandet av den kärleken kallar till omvändelse, förändring av vårt sätt att tänka om, och värdera, allt i våra liv. Och därmed också till uppoffringar med och för Kristus, av allt det som inte återspeglar hans, det eviga livets, värdeskala.

Detta är evangeliet, budskapet om Kristus seger. Det urvattnas om det reduceras till en allmän snällism som är bekväm för alla med makt och inflytande, eller bekräftar våra begränsningar. Som den amerikanske, katolske biskopen Robert Barron har sagt: ”Om du som kristen förkunnelse hör sådant som du lika gärna kunde höra på ett politiskt möte till höger eller vänster, eller i en talkshow på TV; ja, då kan du i alla fall vara säker på en sak – du har inte hört evangeliet.”

Gud älskar oss så mycket att han, till priset av hans Sons liv, vill hjälpa oss till andlig fullkomlighet. Till att finna vårt sanna jag, bli den han hade tänkt att vi skulle bli, när han älskade oss till existens. Det är en kallelse ut ur bekvämlighetszonen. Att tro på, följa och försvara den kristna tron och katolska läran gör oss annorlunda än arbetskamrater, klasskompisar, grannar, vänner och kanske t o m familj. Men vårt sätt att svara på livets utmaningar ska vara andra än vad kulturen runt omkring oss ofta uppmuntrar till: vi avvisar den individuella viljans och de individuella känslornas överhöghet och att lösningen alltid är att sätta jagets behov främst. Och vi menar att detta är sant för alla, att använda sin frihet till att söka.

Men, som Aposteln Paulus framhåller, bara med Guds nåd kan våra mänskliga bristfälligheter verkligen övervinnas. Dvs med den övernaturliga kraften i form av Guds frivilliga gåva av delaktighet i sitt liv, förmedlad genom materia in i vår materia i Kyrkans sju sakrament. Vad vi kan bidra med är att samverka med, ge vårt svar på, Guds gåva, i form av tro; en hållning av tillit inför Guds närvaro och för det Gud vill och kan uträtta.

Som evangeliet berättade kunde Jesus inte utföra några underverk när människor ”inte ville tro”. Den som vill frigöra Guds övernaturliga kraft i sitt liv måste löpa trons bana fullt ut; både höra och göra Guds ord. Bara så blir var och en av oss, utifrån vars och ens förutsättningar och livssituation, den vardagsprofet vi kallas till, vars sätt att hämta riktning och kraft sammanfattades av vår responsoriepsalm: ”Jag lyfter blicken upp till … Herren, vår Gud, till dess han blir oss nådig”. Amen.

                                                                                           pater Thomas Idergard

[1] Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, ”Lumen gentium”, 12

[2] Andra Vatikankonciliets pastorala konstitution om Kyrkan i den moderna världen, ”Gaudium et spes”, 4