Predikan 13 söndagen under året 2021

Predikan 13 söndagen under året 2021

”Be inte om bättre förmåga - be om en starkare tro"

Vish 1: 13-15, 2: 23-24; Ps 30; 2 Kor 8: 7, 9, 13-15; Mark 5: 21-43

Kära systrar och bröder i Kristus,

I dagens evangelium hör vi berättas om två olika mirakel av Jesus. De är inte bara sammanbundna kronologiskt utan också, och främst, tematiskt. Båda visar på Jesus totala makt över fysisk sjukdom, ja, t o m död, som bekräftelse av hans gudomlighet, av att han inte är en i raden av profeter eller goda förebilder, utan Gud, den som har skapat allt ur intet och därför har makt över allt, fullständigt närvarande i en människa. Jesus Kristus talar den fulla sanningen om Gud och om människan. Bara den kristna tron visar därför vägen till evigt liv.

Gud vill inte sjukdom och död. Jesus helande mirakel visar därför konkret vad som långt före hans tid uttalades i vår första läsning idag ur Vishetens bok. Att bidra till att hela sjukdom, fysisk och psykisk, har därför varit en kristen plikt från Kyrkans första tid. En plikt som har legat till grund för utvecklingen av den moderna sjukvården.

Gud hatar lidande och död så mycket att hans Son inkarnerad som människa får lida och dö för att besegra döden, och öppna en väg till den kroppsliga uppståndelsen och det eviga livet; att föra upp ”ur dödsriket”, att rädda ”från graven”, dra upp ”ur djupet”, som dagens responsoriepsalm uttrycker det. Fysiskt helande, i Jesus namn och på hans uppdrag, ersätter inte det helande som går längre, utan påminner om, pekar på, det.

Det för oss till det andra gemensamma temat i Jesus båda mirakel i evangeliet idag: tro och Jesus sätt att svara på tro. Kvinnan med blödningar, dvs permanent menstruation, trodde att Jesus kunde hela henne. Synagogföreståndaren trodde att Jesus kunde rädda hans dotter. Och vi hörde hur deras tro hjälpte dem.

Att tro har två komponenter. Den första är tillit, att tro, i meningen lita, på någon. Den andra är det man tror på, dvs vad man håller för sant. I kristendomen är dessa helt sammanflätade: Vi litar på att Jesus Kristus kan föra oss till evig gemenskap med Gud, bortom synd och död, eftersom vi håller det för sant, vad de första ögonvittnena och Kyrkan påstått från första början om vem Jesus är.

Det går inte att lita på Jesus om man inte också tror på hans gudomliga natur, eftersom han då skulle ljuga om sig själv. Det går heller förstås inte att hålla Kyrkans doktrin om Jesus Kristus, och allt som följer ur den, för sann, utan att lita på att han vill föra oss till Fadern. Att vara kristen är alltså att tro ”på” och ”att”, på en och samma gång.

Tron gör inte att man får det man vill genom den eller det man tror på. Man kan aldrig förklara uteblivna bönesvar med att man har för lite tro. Tron är däremot vägen till att få det man behöver: det eviga livet med Kristus. Och på vår tro kommer Herren alltid att svara, också här i tiden – men på det sätt som passar Guds plan för oss i evigheten.

Guds svar på vår tro kan alltså vara hälsa och uteblivet lidande. Men det behöver inte vara det. Ser vi närmare på Jesus båda helanden i dagens evangelium kan vi istället se två djupare, mer långtgående, svar.

Synagogföreståndarens dotter var död men när Jesus tog hennes hand och uppmanade henne att stiga upp, kom hon tillbaka till livet. Med Jesus blir döden bara ett insomnande från vilket han kallar oss till nytt liv. Och precis som flickans pappa ska vi ihärdigt och med full tillit be, inte bara om helande för våra sjuka utan också om uppståndelse för våra döda.

Kvinnan med blödningar var, enligt den del av Moses lag som styrde tillbedjan och kult, rituellt oren och permanent utestängd från offergudstjänsterna i templet, höjdpunkten i det gamla Israels praxis av tron. Men Jesus demonstrerar att tron på honom fr o m nu är tillräcklig för inträdet i den trosgemenskap som Gud vill avskilja för sig, i vilken han vill forma och nära de troende på helgelsens och frälsningens väg. Så fullbordar Jesus den judiska lagens rituella regler som format Israels identitet med syftet att förbereda för honom. I deras ställe träder nu det identitetsskapande för det Nya Israel, dvs Kyrkan; tron på Jesus Kristus, och syftet med dess ritualer, liturgi och kult, i synnerhet den Heliga Mässan och dess offer: hjälp för oss att ordna våra liv så att de förmår uttrycka och återspegla Jesus sinnelag, hans värdeskala.

Tron ”på” Jesus, och ”att” Jesus frälser, ska alltså vara en levande tro. Detta framhåller Aposteln Paulus i andra läsningen idag ur Andra Korinthierbrevet, när han refererar till Andra Moseboken och det judiska folkets ökenvandring, där Herren varje dag garanterade varje familj en tillräcklig ranson av manna, så att det aldrig fanns behov av att hamstra eller lagra. Samma anda vill Aposteln se konkretiserad i församlingen, trons familj, så att ingen behöver sakna livets nödvändigheter. Välstånd är en välsignelse att dela, men aldrig för att någon tvingar en till det, utifrån, utan, som vi hörde i läsningen, genom en imitation av Kristus själv, inifrån. Att fortsätta hans verk som lemmar i hans mystiska kropp.

Reformkonciliet i Trient, mellan 1545 och 1563, slog fast att den levande tron som frälser aldrig kan vara ett rent intellektuellt fenomen, utan syns i våra gärningar. Om vi självkritiskt tittar på våra egna liv och sammanhang, på Kyrkans liv, ja, på våra omgivningar och hela världen av idag, ser vi att behovet är stort, för att uttrycka sig milt, av mer av handlingar och beteenden som imiterar och återspeglar Kristus; mer av kristna gärningar; dvs mer av levande, kristen tro.

Vad vi, kära systrar och bröder, behöver bekymra oss för, fokusera på och be om, är i första hand inte bättre förmåga att göra det och det, utan om det som är det grundläggande och kommer först: en starkare tro som blir mer levande. Dvs en starkare tillit inför Guds närvaro, en förtröstan på vad han kan uträtta och en villighet att vara ett instrument för det.

Om vår hållning alltmer kan likna den blödande kvinnans eller synagogföreståndarens, vår förtröstan alltmer uteslutande riktas mot Jesus, och allt mindre mot vår egen förmåga, ideologier, världsliga ledargestalter, materiella tillgångar eller tekniska, ekonomiska, sociala och ekologiska framsteg; ja, då skulle inte bara vår egen väg till frälsningen upplevas som mindre skakig – då skulle också fler stärkas i sin tro. Och, i väntan på Herrens återkomst, skulle Kyrkan och världen se helt annorlunda ut.

För en sådan starkare tro hos var och en av oss, vill nu Kristus själv bli vår enda näring när han kommer till oss, sant och verkligt, inte symboliskt, närvarande till kropp, blod, själ och gudomlighet i den Heliga Eukaristin. Amen.

                                                                                                             pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här